Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Colbjörnsens »brokiga karlar»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 244 —
till sömn, lågo på bara marken, så att de fingo tacka
Gud för litet lä bakom en klipphäll, eller milslångt
förföljdes och endast genom finter och djärfva bedrifter
räddade sig undan förföljarna.
Sålunda sköt Jörgen Halvorsen, såsom ensam
förpost, midt in i en fientlig trupp i närheten af
femvattnet, smög sig därefter ner till tunnbindaren vid foten
af backen,. tog på sig mästers förskinn, gjorde eld i
spiseln och hyflade så fredligt på pipstäfver, när fienden
undersökte hyddan.
Några dygdemönster voro dessa vilda och trotsiga
män egentligen ej, men de ersatte genom personlig
hängifvenhet och oinskränkt trohet mot Colbjörnsen,
hvad de saknade i mildhet och foglighet.
Det var också ingen som kunde rycka folk med
sig så som Colbjörnsen. Då en del af hans manskap
vid ett tillfälle ställde till galenskaper vid en bro och
stoppade trafiken för att tvinga hvarje vägfarande att
betala skatt, lät Colbjörnsen ställa upp sina brokiga
karlar utanför sin dörr, befallde dem att lägga ned
vapnen och gä hem hvar och en till sitt.
»Jag kan ej bära ansvar för sådana vildbasare som
ni», sade han.
De skäggiga bergsboarna kröpo ångerköpta till
bönboken och bådo kapten Peder så vänligt om att
fortfarande blifva deras chef och pröfva dem ännu
bara några dagar.
»Då måsten I förbinda er att lyda blindt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
