Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I filosofiens utvecklingshistoria har Berkeleys
metafysiska idealism icke fått samma betydelse som hans kritik
af begreppet om substansen. Det är vid hans lära om
den andliga substansen och om orsaksförhållandena, som
utvecklingen framåt anknyter sig och snart leder till den nya
epoken i tänkandets historia. Locke hade visserligen icke
uttryckligen sagt, att kausalitetsförhållandena bero på
erfarenheten och icke kunna tillmätas allmängiltig betydelse,
men detta är dock i grunden en konsekvens af hans läras
förutsättningar.
Den som drog ut denna konsekvens i sin renhet,
var den betydelsefullaste af de engelska sensualisterna och
empiristerna, den som betraktas såsom Englands största
filo-fiska geni, David Hume. Men Hume såg sig å andra
sidan nödsakad att erkänna äfven af erfarenheten oberoende,
förnuftsnödvändiga sanningar, och hans filosofi blir alltså
ett försök att förmedla mellan empirismen och rationalismen.
Hume blir den, som afslutar den stora, viktiga period
i tänkandets historia, som började med Descartes, och han
bereder främst marken för Kants storartade system, som
grundlägger den nya epoken.
Äfven här se vi samma skådespel upprepas som förut;
det är tviflet, som uppluckrar jordmånen för de nya
lifs-kraftiga plantorna. Humes filosofi har nämligen en gifven
— om också på ett nytt sätt nyanserad — skeptisk
karaktär, i det att Hume förnekar såväl möjligheten af att
vederlägga tviflet — på förnuftet, på fenomenvärldens existens,
på ett substantiellt jag — som möjligheten af en kunskap,
hvilken är transcendent, når utöfver sinnevärlden.
David Hume föddes år 1711 på ett gods i närheten
af Edinburgh. Han studerade först juridik, men öfvergick
snart till filosofin, historien och litteraturen. Vid 24 års
ålder for han öfver till Frankrike och lefde där flera år i
tillbakadragenhet, sysselsatt med meditationer. Bl. a.
utarbetade han här sin »Afhandling om den mänskliga
naturen». Sedan han återvändt till England, sökte han
för-gäfves få en professur. Han fick omsider nöja sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
