- Project Runeberg -  Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år /
472

(1900) [MARC] [MARC] Author: Nils Hydén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Det stora slagsmålet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kungen arbetade med all makt att komma lös och få.
värjan fri. Men han låg klämd till marken af ett femtiotal
turkar. De sleto sönder hans kläder för att få tag i en
liten blå tygbit för att gömma den som ett minne eller ett
bevis att de varit med om hans tillfångatagande.

Andtligen lyckades några janitscharer vrida värjan ur
hans hand. Då kungen fann sig beröfvad sitt vapen,
upphörde han att göra motstånd och gaf sig fången. Med ens
var hans vilda stridsifver som bortblåst. Han reste sig,
smutsig, dammig, blödande, sönderrifven och såg sig leende
omkring. Turkarne drogo sig åt sidan och betraktade
honom med beundrande och vördnadsfulla blickar. Endast
hos en och annan, som fått ett för hårdt nyp af hans
kungliga hand, glödde vrede och hat. Men äfven dessa,
lugnade sig, och de flesta kunde icke återhålla ett uttryck
af vidskeplig vördnad för den underbare främmande
krigaren.

Så snart de få återstående stridande svenskarne
sågosin konung fången, gåfvo de sig frivilligt och blefvo
bortsläpade.

Omgifven af en mängd janitscharer och en väldig massa,
skränande turkar begaf sig kungen lugn till paschans tält.
På vägen dit mötte han Fabrice, som hållit sig utom hela
tilldragelsen.

Fabrice skyndade med bedröfvad min honom till
mötes och uttryckte sin sorg öfver kungens olyckliga öde.

— Bah! sade kung Karl. Jag är ändå konung och
skall förblifva konung.

— Men det är ej nog med olyckan och fångenskapen,
ers majestät. Man måste också med sorg höra, huru
turkarne kalla ers majestät en rasande människa och en
galning.

Under smutsen och sotet på kungens ansikte
kundeman se rodnaden stiga upp.

— Jag vill hellre att man anser mig för en galning
än en kruka, sade han kort och vände sig bort från
Fabrice.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:48:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blagossar/0478.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free