Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Källaren »Randiga Byttan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denne rörde sig ej. Han satt och stirrrade framför
sig. Kanske tänkte han på skön Lisa; kanske på
adelssnobbarne; kanske på den förbaskade stiltjen i kriget eller
på någonting annat.
— Hör du, Buss! upprepade Hård.
Buss vaknade upp.
— Nå-å?
— Om du visste, hvilken komisk figur du nyss gjorde.
— Hvad fanen säger du. Jag komisk. Akta dig!
Snart kan det vara slut med vänskapen.
— Bah! Lugna dig, min vän, så skall jag tala om
för dig, hur det var, när jag återsåg min ungdoms älskade.
— Skedde det då icke så, som du sagt?
— Åhjo. För öfrigt har jag just icke sagt någonting.
Men du har tydligen på egen hand gjort dig en alldeles
galen uppfattning af förloppet.
— Hur så?
— Jo, vänta, så skall du få höra... Som jag redan
berättat för dig, strandade vi på hemresan från Petersburg i
Östergötlands skärgård. Nå väl. Vi blefvo räddade nästan
allesamman. Så skildes våra vägar, som varit gemensamma
under den långa marschen ända från Sibirien, och hvar och
en drog åt sitt håll för att uppsöka sina hem och sina kära.
Jag begaf mig till Omberg till den lilla fruktträdsinbäddade
prästgården, där jag i min ungdom tillbragt så många
lyckliga stunder. Hela vägen längtade jag med outsäglig styrka
att få återse henne, min älskade. Om nätterna, då jag sof
i lador och uthus, drömde jag om henne. Jag såg henne
precis sådan hon var, då jag tio år förut lämnade henne
och drog ut i kriget: det yppiga, guldblonda håret, den
lilla röda munnen, de skära kinderna, de klarblå, ärliga
ögonen. Men jag skall säga dig, min vän, det är farligt
att längta och drömma. Man utmålar allt så vackert för
sig, att när man sedan står inför verkligheten, tycker man,
äfven om det icke går som det hände mig, att det icke
alls är så som man tänkt sig, och man känner sig
besviken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
