Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Åke skaffar sig stuga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nå, hvarför svarar du ej? frågade Åke.
— Jag kom att tänka på en sak. Min bror gick åt
vid det där tillfället. Det var en mycket präktig kamrat,
och vi kommo alltid mycket bra öfverens.
— Gjorde han det. Jag beklagar dig. Men hur gick
det med er andra? Fiskaren strök sig ett tag öfver
pannan liksom för att jaga bort sina dystra tankar. Så
fortsatte han:
— I början gick det bra nog. Vinden var god och
vi seglade undan med stark fart. Bakom oss sågo vi
Norröra och Söderöra stå i lågor. Det brann i hvartenda hus.
Ryssarne härjade tydligen af hjärtans lust. De tyckte
förstås, att det var rcligt, när det brann så mycket som
möjligt, men vi blefvo sannerligen icke glada att se våra fattiga
stugor brinna upp. Såg icke du också, hur elden härjade
öarne?
— Nej, då hade jag redan hunnit bortom Blidö udde.
Jag hade endast blicken riktad på skeppar Flundras båt, så
att han icke skulle undgå mig. Och det gjorde han icke
heller, som du hört.
— Nej, det var då en Guds välsignelse... Men vi
tänkte icke på honom. Vi blickade endast på våra
brinnande hem. Våra kvinnor suckade och gräto. Föga af
kläder och husgeråd hade de hunnit taga med sig. Allt det
andra, som de med hård sträfvan arbetat ihop och som var
deras glädje, hur tarfligt det än såg ut, blef nu lågornas
rof. Vi män försökte trösta dem så godt vi kunde. Men
hvad kunde väl vi göra. Vi voro lika förtviflade själfva,
fastän vi precis icke gräto, utan beto ihop tänderna och
knöto näfvarne åt de förbannade ryssarne.
...Då vi kommit ett stycke ut på fjärden och höllo
kurs mot Ljusterö, fingo vi till vår förskrackelse se de ryska
fartygen dyka upp ur dunklet. De hade tydligen nu slutat
med att härja, ingenting mera fanns väl att få, och mycket
var det väl ej i alla fall, då den uslingen Flundra lyckats
rädda sina ägodelar. Vi sågo, att de höllo kurs mot oss.
Allt hvad åror fanns greps till för att öka farten. Undan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
