Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- XXVII. Pjesen är slut. Låtom oss supéra!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pjesen är slut. Låtom oss supéra!
I en löpgraf framför Fredrikstens fästning stodo ett
par unga fänrikar och samtalade. Det var en kulen
eftermiddag i slutet af november.
Framför sig kunde de se fästningens gråa murar höja
sig. At båda sidor om dem sträckte sig löpgrafvarnes långa
linier. Då och då sköt en blixt ut från fästningen, och en
kula slog ned och dödade några af de i grafvarne
arbetande soldaterna. De bortburos skyndsamt och gräfvandet
fortsattes oafbrutet, ty i närheten stod kungen och såg på.
Han hade åldrats ännu mer på de sista åren. Och i stället
för det djupa lugn, som förut alltid lyst ur hans öga, och
det vackra småleendet på hans läppar hade kommit något
mörkt, dystert nästan bittert drag i hans härjade ansikte.
De senaste årens motgångar, nöden i landet och folkets
missnöje, bitterheten öfver att se alla sina planer
omintetgjorda, sina mål. ouppnådda och icke minst samvetskvalen
öfver, att till ingen nytta ha uppoffrat en sådan mängd
folk och försänkt landet i detta förtviflade tillstånd samt
först och främst det gnagande, bittra medvetandet att ha
misslyckats i allt, hade afsatt sin djupa stämpel på hans
ansikte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:49:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blagossar/0802.html
