- Project Runeberg -  Stjärnbanér i blågult /
I. Mannen med pipa och stjärnbanér. - En uppstudsig betjänt. - En svensk gentleman och hans tjänarinna. - Om fosterlandskärlek m. m.

(1915) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

I. MANNEN MED PIPA OCH STJÄRNBANÉR. - EN UPPSTUDSIG BETJÄNT. - EN SVENSK GENTLEMAN OCH HANS TJÄNARINNA. - OM FOSTERLANDSKÄRLEK M. M.

 

Det var vid en västmanländsk järnvägsstation. I väntan på ett annalkande tåg hade redan rätt många från det närliggande samhället samlats å perrongen, där man delat sig i små grupper, inom vilka mer eller mindre högljudda samtal fördes. En och annan föredrog emellertid att ensam och tyst promenera fram och åter å det i dag så varmt solbelysta området

Bland de diskuterande grupperna var det särskilt en, inom vilken överläggningen tycktes föras med mycket stort intresse. Männen - ty det var så gott som enbart sådana - stodo i en kompakt klunga, alla bemödande sig att över eller mellan de framför ståendes huvuden kunna uppfånga en skymt av gruppens medelpunkt, en medelålders man, till växten kortare än de övriga i hopen, men undersätsig och till synes härdad i mycket. Mannen var svenskamerikan. Sitt nya fosterlands färger exponerade han dels å en bröstnål, vars stort tilltagna huvud formade sig till ett stjärnbanér, och dels å själva det mästerverk till tobakspipa, som han nästan för beständigt hade i munnen. Endast då försvaret för U. S. A. krävde en rösthöjning, tog han den för något ögonblick ur munnen. Pipan utgjorde en avbildning av Onkel Sams populära gestalt.

- Yes, sir! betonade var svensk-amerikan, det är som jag sagt before. En svensk, som varit i Amerika några år, kan icke trivas, då han kommer tillbaka till Sverige. No, sir! You kan inte ens expecta, att han skall kunna göra det. Här är för mycket krus och fjäsk. I Amerika lyfta vi på hatten för damerna. Yes! Sure vi do. Men that's all. Möter jag presidenten, då viftar jag med handen och säger: 'Hallå, mister Wilson!' That's all. Yes, sir! Det är jämnlikhet, you know! Här i Sweden låta ni karlar kvinnor borsta edra skor. Vi never do det i Amerika. Vill en karl ha sina skor borstade där, må han do det himself, så framt han inte vill gå ned på streeten och få det gjort mot betalning. Jag kände en ung man i New York, han var en friend of mine. Han fick plats som betjänt hos en milliardör. Den där milliardören tog sig en gång före att bedja honom borsta hans skor. 'Well', svarade karlen, som för resten var en svensk, 'när jag blir skoborstare köper jag mina mojänger och ställer mig nere på sidewalken och borstar för ten cents paret. Go' by, sir!' Därmed gick karlen och kom aldrig igen. Yes sir, that's the way i Amerika.

Mannen tog vid den sista betoningen pipan ur munnen. Berättelsen om den självmedvetne betjänten hade tydligen icke förfelat sin verkan. Några yngre män bland de kringstående gjorde t. o. m. ansatser till handklappningar. Av annan mening var en äldre herrekarl, som med något av förtrytelse målad i sitt ansikte drog sig ut ur hopen och mumlade:

"Och sådan där uppstudsighet talar man om med berömmelse! Man borde skämmas! Den där betjänten skulle ha haft med mig att göra han. Jag skulle ha lärt honom fasoner jag. Men i det stora humbugslandet i väster går naturligtvis vad som helst för sig."

Stationsföreståndaren sågs nu komma ut med den röda flaggan under armen, och ett avlägset mullrande tillkännagav, att tåget var i annalkande. Efter ett par minuter brusade det in på bangården och stannade. De med tåget följande passagerarne voro synnerligen få. Man hade lagt märke till en ung, spenslig flicka, som efter att länge ha gått fram och tillbaka i förväntan på tåget nu gick fram emot den enda medföljande andra klass kupén. Då dörren till denna slogs upp, visade sig den ende andra klass passageraren i öppningen. Han var en jämförelsevis ung man, med utpräglad stolthet över hela sin varelse. Över sin ena arm bar han en till synes mycket tung päls och i ena handen en tydligen icke särskilt lätt väska. Flickan skyndade fram mot sin husbonde, vilken ungefär i samma andetag, som han steg ned av fotsteget kastade först pälsen och sedan väskan mot tjänarinnan, vilken hade att uppfånga dem i kastet. Man såg henne göra detta med anmärkningsvärd skicklighet, men man såg ock den spensliga gestalten svikta för sakernas tyngd. Herremannen gjorde ej ett synbart tecken till hälsning åt flickan utan fortsatte lös och ledig, som han blivit, med lätta steg upp mot det närliggande samhället, där vid endast svängande med sin dyrbara promenadkäpp.

Flickan följde efter honom, men avståndet mellan dem blev i följd av de tryckande bördorna allt större.

Vår svensk-amerikan hade lagt märke till händelsen med pälsen och väskan och flickan, och det hela hade tydligen hos honom framkallat en djup indignation.

- Well, började han till dem som stodo honom närmast, de svenska herrarna handla på detta sätt mot kvinnor. Vi never do så i Amerika. No, sir. Why! Kunde inte den där gentlemannen ha burit sina saker himself? Certainly, but, han är för lat och för högfärdig. That's all!

Det var ej tid för fortsatt dividerande å perrongen, ty tåget bereddes för fortsatt färd. Några av de församlade stego upp på tåget, däribland svensk-amerikanen. En äldre herre, som setts bland de på perrongen stilla promenerande och som blott en och annan gång stannat ett ögonblick och uppfångat delar av svensk-amerikanens utgjutelser, sökte sig nu med tydlig avsikt in i samma kupé som denne och tog plats mitt emot honom. På samma säte befann sig tydligen den bedagade borgare, som känt förtrytelse över "humbugslandet i väster".

Sedan tåget väl kommit i rörelse, vände sig den äldre herrn vi nyss omnämnt mot svenskamerikanen med ett vänligt leende.

- Förlåt att jag stör, började han.

- That's all right, svarade mannen från U. S. A.

- Se, jag har min särskilda anledning att göra mig bekant. Säg, ni är på återresa till Amerika ?

- Yes, sir! Sure jag är.

- Väl, jag är också på resa till Amerika och reser från Göteborg om torsdag, för att senare lämna Liverpool med Cedric.

- Well, det är också min väg.

- Det gläder mig synnerligen, att vi få sällskap. Mitt namn är Viklef och jag är predikant. Detta är min första resa till Förenta Staterna, och jag skall vara mycket tacksam att få utfråga mig hos er om en hel del ting.

- Well, gärna. Mitt namn är Hanson, förr i världen farmare i South Dakota. Nu har jag att sköta mitt hus i Chicago, you see. Do you go att stanna i Amerika?

- Nej, det har jag alls icke tänkt. Vid mina år torde en resa i detta syfte vara mindre tillrådligt. Det är några särskilda angelägenheter, som förmå mig att resa. Dessutom har jag två söner, vilka jag intet skulle ha emot att sända över. Det intresserar mig emellertid rätt mycket att dessförinnan själv få någon överblick av förhållandena där ute.

- Well! I tell you, ni kommer att bli glad att få sända edra söner över. Pojkar, som vill arbeta och sköta sig, ha framtid i Amerika. Yes, sir! Men de måste hugga i med det arbete, som bjudes dem, You see.

- Väl, jag tänker det är så, och mina gossar ha ingen annan föreställning om tillvaroskampen, än att det gäller att arbeta.

- Well, för sådana ynglingar går det i Amerika. Och så slippa edra söner exercera.

- Ja, jag ser även därpå.

Nu började mannen bredvid, han som velat ge den skoputsningsvägrande betjänten en ordentlig avbasning, att visa lust för att blanda sig i samtalet.

- Om ursäkt, min herre, sade han, vänd till pastor Viklef, men det kan man åtminstone inte kalla fosterlandskärlek att vilja sända sina söner till Amerika för att de skola undgå sin plikt att öva sig till rikets försvar.

- Kanske inte, svarade pastorn, men begreppet 'fosterland' är nu så ofantligt mångskiftande; och ingenting torde vara vanskligare än att försöka bedöma var kärleken till detta är tillfinnandes och var den saknas. Min oförgripliga övertygelse är, att fosterlandskärleken är obetydligast där, varest man skroderar mest och talar högljuddast om den. Men för övrigt, vad menar min herre med fosterlandet, om jag får lov att fråga?

- Väl, om ni så vill: vår armé, vår flotta, våra stora minnen, våra institutioner, vår kyrka. Landet självt med dess skogar, berg och dalar, dess åkrar och ängar

- Nå ja, det där bör räcka till. För egen del kan jag anse begreppet klarat med blott det sista, d. v. s. landet självt med dess skogar, berg o. s. v., men så ock folket, det kämpande, lidande och frälsningslängtande folket. Men detta sade ni ingenting om. Jag vill dock hålla före, att den fosterlandskärlek, som ej främst söker folkets, hela folkets väl, den är ej värd att som fosterlandskärlek nämnas. Riket självt ärvde vi dock alla lika, och så länge statsförvaltningen icke räknar främst härmed vid rättigheternas fördelning, så protesterar jag mot denna förvaltning. Jag säger icke, att jag sänder mina söner till Amerika för att de skola undgå exercisen, men om jag tillstår, att jag saknar hänförelse för deras s. k. värnplikt, så räknar jag på en smula förståelse härför.

- Det kan jag ej förstå, huru ni skall kunna göra.

- Inte det? Nå, jag kan ju bedja få förklara mig litet närmare. Om jag säger er, att det att uppfostra fyra söner krävt mycken omsorg och betydande kostnader, så skall ni helt visst ej motsäga mig. Och då jag vidare meddelar, att jag under denna strävsamma tid tåligt funnit mig i att betala en skatt, som uppgår till sju à åtta procent av min inkomst, som föga överskrider 3,000 kronor pr år, så torde detta tala för att jag velat göra mitt bästa för att fylla min fosterländska plikt. Nu har jag hunnit så långt med min söner, att jag skulle kunna räkna på litet hjälp från dem i familjeuppehället, och då tar staten dem för att övas i vapnens brak. En var av dem för ett år. Det är detta jag finner hårt. Och så finna många jämte mig.

- Nå, men, fortfor den andre, det vore ju ändock blott ett ytterligare offer på fosterlandets altare, och mig synes, att det borde givas med glädje.

- Ni anser det. Antag då, att jag säger: Väl, jag ger mina söner att övas till rikets försvar, detta rike, som är allas vårt. Och då vi nu villigt göra detta offer på fosterlandets altare, så hoppas vi, att de som ha rikets förvaltning i sin hand vilja påskynda en genomgripande reform av gällande bestämmelser i sådan riktning. att rättigheter och skyldigheter bli lika fördelade. Vi frikyrkomän begära för exempel att statskyrkosystemet avskaffas, att detta system, varigenom en religionsform uppehålles på de andras bekostnad, röjes undan. En fullständig, i lag stadgad religionsfrihet är en av de förnämsta grunder, på vilka en sann fosterlandskärlek växer fram. Huru skulle för exempel ni, min herre, vilja bedöma ett krav av denna innebörd?

Den tillfrågade förklarade sig icke kunna förstå att frågan om svenska unga mäns värnplikt skulle behöva sättas i förbindelse med så omfattande reformfrågor, vartill pastor Viklef genmälde, att det just vore karaktäristiskt för ett visst slags fosterlandskärlek att aldrig vilja se yxan satt till roten på samhällsorättvisornas vitt utbredda träd. Därpå slöts ock samtalet i denna del med att den "fosterländske" tog tvärt av och sporde:

- Nå, men är ni då säker om, att edra söner få det bättre i Amerika? Eller anser ni måhända, att de kommit till lycksalighetens ö, då de kommit dit?

- Visst icke. Jag tänker mig att kampen kan komma att bli hård för dem - ja, kanske hårdare än i Sverige.

- Sure den blir, inföll mister Hanson, som nu ansåg att han borde tagas som auktoritet. Ynglingar, som komma till United States, ha att arbeta hårt eller vill de gå under. Yes, sir! Jag känner en man som kom över från Sverige. Hans far hade en gång sänt honom till Stockholm, but, you see, han var lat and läste icke. Så sände fadern honom till Amerika. Coming dit höll han på att svälta ihjäl, because han ville inte göra något grovarbete. Han skrev hem efter pengar, men fadern sände inga. At last, det gick därhän, att han en vacker dag telegraferade hem: 'Jag ligger under en buske och svälter. Sänd pengar.' Det kom omgående telegramsvar: 'Svält vidare, min son. Inga pengar. Din far.' Yes, sir. Men det tog skruv, som ni säger här i Sweden. Pojken såg, att här hjälpte inte annat än business. Och det blev att ta' i med det första som gavs. Yes, sir! And what happens! Den pojken är i dag manager vid ett av de större shappen i Connecticut och har sina tio tusen dollars i lön. That's the way to do it in Amerika, yes sir!

Mister Hansons onekligen mycket slående exempel på arten av tillvaroskampen i Amerika, undgick ej att väcka de båda andra herrarnes intresse och hans svensk-engelska roade dem.

- Well, you don't tro mig, men det har är rena truthern. Yes, sir!

Resan hade nu fortskridit och hunnit till den station, varest den "fosterländske" tog farväl och lämnade våra amerikafarare åt sig själva.

 



Project Runeberg, Thu Jan 4 20:17:38 2001 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blagult/01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free