- Project Runeberg -  Stjärnbanér i blågult /
VI. Svenskamerikansk gästvänlighet. - Icke tjänarinnor utan arbetare. - En samvetsfråga. - Svenska och svenskamerikanska m. m.

(1915) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

VI. SVENSKAMERIKANSK GÄSTVÄNLIGHET. - ICKE TJÄNARINNOR UTAN ARBETARE. - EN SAMVETSFRÅGA. - SVENSKA OCH SVENSKAMERIKANSKA M. M.

 

Pastor Viklef har lämnat New-York och befinner sig på väg inåt landet. Först har han dock velat se New England och har därför styrt kosan till Connecticut, en av de sex stater, som bilda N. E. och näst Rhode Island och Delaware är den minsta av Amerikas stater. Han har nått fram till New-Haven, varest han uppsökt en av sina forna bekanta från gamla landet, nu välsituerad industriidkare och ansedd medborgare i N.-H. Denne har med den mest oförställda glädje mottagit sin forne landsman och ägnat honom all tänkbar uppmärksamhet. Senast ha de båda herrarna varit vid Yale University, vars olika avdelningar med dess rikedom på allt, som bör göra ett bildningstörstande släktes arbete framgångsrikt, de tagit i noggrant skärskådande. Betydligt trötta efter dessa vandringar från sal till sal och efter överseendet av det oerhört rika åskådningsmaterialet, ha de tagit sin tillflykt till en av stadens förnämsta restauranger, där svensk-amerikanen vars namn var Hall, vill bjuda sin vän på middag. De ha slagit sig ned vid ett utsökt fint dukat litet bord och uppassaren har efter mottagen beställning gått att servera dem.

- Det här kommer att smaka mig förträffligt nu, sade pastorn, som var både trött och hungrig. Men I svensk-amerikaner ären nästan för mycket generösa. Här har du tagit mig med vitt och brett både i staden och staten, och inte ett öre har jag ännu lagt ut själv. Det här blir en dyr historia för dig. Men vi svenskar få trösta oss med det, att I han god råd här, tillade pastorn med en meningsfylld blinkning.

- Well, varför skulle vi inte kunna erkänna det, svarade mr Hall. I bören dock förstå, då I kommen över från Sverige, att det är för oss ett verkligt nöje att visa gästvänlighet. Vi äro ej heller de dyrkare av dollarn, som I tron där hemma. Vi låta den gärna gå, om vi därmed kunna bereda oss själva och våra vänner litet trevnad.

- Ja, och I fån lätt en annan igen.

- Medgives. Så vitt jag rätt uppfattar läget hemma och här, så tjäna vi dollarn i det närmaste lika lätt, som de tjäna kronan i Sverige, om ej fullt ut lika lätt, så ej långt ifrån. Detta åtminstone på arbets- och handelsmarknaden. Blir det sedan fråga om vad som fås för kronan och vad som fås för dollarn, så är skillnaden betydlig. Ja, summa summarium, vi reda oss bättre här. Om vi därför äro lyckligare än andra människor, det blir en annan sak. Om det är sant, att den största lyckan är att göra andra lyckliga, då borde vi här kunna vara de lyckligaste människor på jorden, ty vi ha resurser i sådant syfte, om vi vilja låta dem komma till användning. En annan fråga är ock om våra ekonomiska företräden hindrat eller påskyndat vår själsodling. Det skulle vara ofantligt intressant att höra din mening därom, gamle vän. Säg, vad tycker du egentligen om oss svensk-amerikaner? Äro vi, rent ut sagt, ena otrevliga bjässar?

Pastorn skrattade.

- Det där var verkligen en samvetsfråga, min käre Hall. Otrevliga individer finnas inom alla klasser och på alla håll, men man bör ju akta sig för att generalisera. Låt mig i alla händelser erkänna, att I ären ena hjärtegoda varelser, som väl förstån, huru I skolen ordna till det för en stackars trött och hungrig landsman.

Detta senare yttrade pastorn, medan han lät sina blickar med förnöjelse överskåda alla de godsaker, uppassaren just nu hunnit fram med och höll på att duka upp.

- Nej du, min gosse, så lätt kommer du inte undan, försäkrade mr Hall, men gärna ger jag dig anstånd med svaret på min fråga, till dess du hunnit riktigt förse dig här. Se så, var så god, help yourself!

- Tack, tack! Men det är i alla fall, som jag säger, man möter så ofantligt mycken gästvänlighet bland sina landsmän här i landet.

- Nå, i så fall är ju det ett arv från våra fäder. Sverige är ett gästfritt land, och det är ju uppmuntrande att höra, det vi icke vansläktats, sedan vi kommo hit.

- Väl, det är sant. Men hemma i Sverige få vi nog ofta säga: Viljan har jag, men - förmågan! Jag måste berätta dig något, som ovillkorligen måste förefalla en svensk litet pikant. Jag tog ångbåt från New-York till Bridgeport. Vädret var härligt, och jag höll mig såsom de resande i övrigt på däck. Till min stora förnöjelse träffade jag några svenska pastorer ombord, jag vill minnas de voro till antalet fem eller sex. De måtte ha varit på väg till något konvent någonstädes här i New England. De intresserade sig mycket för mig och vi kommo i livligt samspråk. Väl, ombord fanns också en svensk flicka, en tjänarinna, anställd hos en av New-Yorks milliardörer. En av de närvarande predikanterna var hennes pastor, och han hade föreställt henne för oss. Flickan höll sig i vår närhet och lyssnade till våra samtal med tydligt intresse. Tiden gick, och vi började känna, att vi behövde litet till livs. En av oss kastade fram frågan, om man icke borde se till att få sig middag. Flickan, som förut icke sagt ett ord, reste sig och frågade, om hon inte kunde få förmånen att bjuda herrarna på middag.

En var av oss började buga och ursäkta sig, men tjänsteflickan vidhöll sin önskan, och då hennes pastor understödde den och menade, att vi borde hålla till godo, mottogo vi erbjudandet. Vi praktiserade oss in i matsalen och fingo vårt bord för oss själva. Vår präktiga landsmaninna slog sig ned vid ett annat bord med ett par sina flickbekanta. Den färgade uppassaren inställde sig hos oss för att få order. Middagen serverades table d'hôte, men likväl i tvänne sammansättningar, den ena enklare och billigare och den andra finare och dyrare. Vi begärde den enklare, naturligtvis, och negern gick. På väg från vårt bord blev han hejdad av flickan, som hade en kort liten överläggning med honom. Då negern återkom, serverade han den bättre middagen. Vi frågte honom, varför han inte serverade oss efter order, och han svarade då, att han av den unga dam, som bekostade middagen, hade blivit tillfrågad, huru vi beställt, och sedan hon fått veta därom, hade hon gett order om förändringen. Vi tego naturligtvis och höllo till godo. Ja, det där kallar jag styvt. D. v. s. jag fäster mig inte enbart vid det liberala i hennes handlingssätt. Det synes mig anmärkningsvärt, att hon kunde komma sig för. Det ligger något av emancipation i hela affären. En svensk tjänarinna skulle, även om det ovanliga hände, att hon hade råd, icke våga göra sju pastorer ombord på ett fartyg en sådan bjudning. Hon vore för blyg.

- Ja, det tror jag med. Men vad beträffar er välgörarinna, så skulle jag kunna säga dig, att om hon t. ex. var kokerska hos en New-York-milliardör, så torde hon ha haft sina modiga 75 dollars i månaden. Och dollarn emanciperar, det kan inte nekas. Och efter som vi nu äro inne på kapitlet om tjänarinnorna i Amerika, så låt oss börja med dem, då jag nu kräver svar på min förut framställda fråga. Men först måste jag göra dig uppmärksam på en sak och det är, att vi knappast ha några tjänarinnor här i Amerika. Åtminstone undanbe de sig själva denna benämning. Du skall icke höra en svensk flicka säga att hon tjänar i den eller den familjen utan hon a r b e t a r . Det skall kanske icke skada dig att höra om en svensk predikant, som kom över hit och tog vården om en församling. I själva sin inträdespredikan, vari han ville liksom redogöra för sin ställning till olika kategorier, fann han anledning att flera gånger fälla uttrycket "våra tjänande systrar". Församlingens diakoner fann sig böra, för att förekomma missförstånd, ge pastorn en vink om att denna benämning icke behagade de unga kvinnor, som arbetade i familjerna.

- Aj, aj, utbrast pastorn. Det var för väl, att jag fick detta klart för mig. Det är nog mycket i den vägen, man kunde behöva få en blänkare om för att inte gå åstad och prata huvudet av sig.

- Jo jo men, det är allt möjligt det. Men på tal om våra svenska tjänsteflickor - det är ju ingenting som hindrar, att vi oss emellan kalla dem så - så må ni säga vad ni vill, men de äro duktiga flickor, ofantligt ansedda inom sin klass och efterfrågade över allt. Från sina husbönder och matmödrar njuta de ock för regel ett aktningsfullt bemötande. Deras ställning inom de familjer, där de äro anställda, är så ofantligt vitt skild från den deras systrar i Sverige intaga gent emot sina husbondefolk. Allt detta lärer de unga kvinnorna att känna sitt värde och därav den självsäkerhet i uppförandet, som jag föreställer mig icke vidare tilltalar er, genuina svenskar. En sak vill jag framhålla, och det är den värdefulla kraft, tjänarinnorna mångenstädes bilda inom våra svenska församlingar. Som mötesbesökare förtjäna de att räknas bland de trognaste och inom deras krets söker man säkrast det äktsvenska kristliga allvar, som inom andra kretsar av ungdom har svårare att hålla stånd mot det påträngande s. k. amerikanska inflytandet. Vad sedan gäller deras deltagande i missionsoffren, så förtjänar det ett varmt erkännande. Ja, man skulle kunna peka på svenska församlingar, där tjänsteflickornas penningbidrag utgör en så väsentlig tribut av inkomsterna, att, om de i ett slag indroges, skulle det kunna ifrågasättas om fortsatt verksamhet från den sidan sett vore möjlig.

- Ja, nu har du givit flickorna ett så utmärkt betyg, att det vore orätt av mig att komma och anslå någon annan ton.

- Nej, jag vill, att du säger din mening. Jag har anfört litet av varje för att det må ske töserna full rättvisa under alla förhållanden.

- Väl, vad du sagt synes mig alltigenom stämma med rätta förhållandet. De svenska tjänsteflickorna äro tvivelsutan all heder värda, men jag förstår, att det är här, de böra ses för att rätt bedömas, ty då de komma hem till Sverige på besök äro de icke alltför sympatiska företeelser, det kräver sanningen att jag tillstår. Det visar sig då att de oftast saknar den finkänsla, som bjuder till aktningsfull hänsyn för andras känslor. De låta gärna sin kritik skoningslöst gå ut över allt och alla och tala i ömkansvärd ton om de svenska tjänarinnorna och så mycket föraktfullare om fruarna.

Man må då i övrigt ha vilken uppfattning som helst om de avhandlade förhållandena. Kritiken blir i alla fall osmaklig och ovederhäftig tillika. Och så språket sedan! Jag känner unga kvinnor, som varit över hit och efter några år kommit hem för att hälsa på, och ha då kunnat driva sina gamla föräldrar från vettet genom att de rent av velat tvinga sin svensk-amerikanska på dem. Tösen kommer hem och hon "expectar" och hon "keepar" och hon "feelar" och hon "sleepar", och gumman mor undrar hur det egentligen är fatt med dottern. Så händer det att hon går till "storet" och när hon kommer hem, talar hon om att hon mött en bekant på "streeten" med vilken hon "speakade" en stund. Så vill hon hjälpa mor att duka fram middagen och frågar henne var hon har "tableclothen". Gumman blir nära på förtvivlad, och flickan kan "inte förstå, vad ingen annan kan begripa" det nämligen, att mor inte förstår svenska språket.

- Men nu är du åtskilligt elak, bror Viklef, avbröt mr Hall och skrattade.

- Kanske, men det vill jag icke vara. Det kan ju hända att jag gör flickorna orätt. Men jag skulle kanske få ett ord av dig härom. Är det då blankt omöjligt för en svensk-amerikan att låta svenska vara svenska och engelska vara engelska?

- Det påstår jag, att det inte är.

- Väl, jag borde ju kunna höra det på dig själv. Du talar ju en charmant svenska.

- Tackar! Well, här behöves blott litet god vilja och sinne för välljud. - Nå ja, det var om flickorna det, men svensk-amerikanarne i allmänhet?

- Jag måste känna dem litet bättre, bror Hall!

- Kanske det.

 



Project Runeberg, Thu Jan 4 20:17:47 2001 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blagult/06.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free