- Project Runeberg -  Stjärnbanér i blågult /
XII. Sverige i Californien. - En svenskarnas dag. - "Sverige i kriget." - Hastig hemresa. - Farväl, farväl!

(1915) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XII. SVERIGE I CALIFORNIEN. - EN SVENSKARNAS DAG. - "SVERIGE I KRIGET." - HASTIG HEMRESA. - FARVÄL, FARVÄL!

 

Det är en varm sommardag. Över världsutställningen i San Francisco lyser i tidig förmiddagsstund solen i all sin klarhet; och från Stilla havet, i vars omedelbara närhet utställningsfältet är beläget och vars mäktiga böljeslag slå sina vida omkring ljudande ackord mot strand, blåser en frisk vind in över fältet, förlänande välbehag åt allt och alla. Mellan utställningsbyggnadernas många, långa och mångskiftande rader ses antalet av besökare, uppgående till tusen sinom tusen, draga fram i en aldrig sinande ström. Vi följa den ned till den del av fältet, där de europeiska byggnadernas avdelning är att finna. Då vi från en av dessa se blågula dukar fladdra, föredraga vi att stanna, ty här ha vi Sverige på världsutställningen. Ur främlingsströmmen ses ock en och annan vika av, där de svenska färgerna vifta sitt välkommen. Det är dock ej blott flaggan, som väcker fosterländska känslor till liv, utan så gör hela byggnaden med sin riktigt äktsvenska stil, och själva grinden, genom vilken man gör sitt inträde och gårdsplanen med dess grupper av blommor och växter. En tillfredsställelse och ett behag, sådant man känner det endast bland de ursvenska minnena på Skansen en ljuvlig vårdag, smyger sig in på oss. Och därinne sedan! Vid stilla havets kust och ändock i Sverige! I det jordskakande Californien och ändock i det lugna, trevna Sveas sköte! Vi ta vår väg fram förbi montrer och grupper av åskådningsmaterial, vi passera avdelningarna för konst- och hemslöjdsalster, och vi kasta en blick på den svenska odlingens märkesmän, där de här, gjutna i brons, ställts upp liksom till vakt och vård om svensk mans rätt till tävlan om främsta platserna på den fredliga kulturkampens vittfamnande fält. Intet av det, som här omger oss, lockar oss till ingående granskning. Vi känna det allt på förhand. Vi ville smeka det blott och hälsa vart och ett föremål för sig såsom en del av Sverige. Vi hinna på vår rond fram till en liten fil av rum, avsedda för skrivning och läsning och för vila. Här råka vi vår bekante vän från Sverige, pastor Viklef. Han sitter tillbakalutad i en bekväm vilstol och är för ögonblicket fördjupad i någon korrespondens. Mellan vänstra handens fingrar håller han ett brev, nyss anlänt från hemmet. Det är hans dotter, som skrivit:

"Ja, nu ha vi vår här, och det är omöjligt beskriva, huru vackert det är. Nyss satt jag och såg ut genom fönstret. Ett efterlängtat regn har fallit strax på eftermiddagen, men nu i kvällningen ha molnen skingrats, och solen, som nu sakta dalar i väster, förgyller allt med sina bländande strålar. Blad och blommor, som tyckas ha fått nytt liv i och med regnet, prunka i sin förhöjda skönhet. Och vilken luft sedan! Jag har slagit upp fönstret, och friska välluktsångor slå in i rummet och i mina lungor. I buskarna och träden kvittra fåglarna och slå sina ljudande drillar. Där jag nu sitter och ser och hör och känner, undrar jag, om det kan vara skönare i himmelen. Det skulle vara mycket roligt att veta, huru det är i Amerika. Jag antager, att det är mycket vackert där, men med Sverige kan det icke jämföras, det är jag alldeles viss om - - - "

Detta och mera till i den stilen hade flickan skrivit.

Pastorn lade för tredje eller fjärde gången brevet ifrån sig och gick att ännu en gång ögna igenom det svar han nedskrivit.

- - -

"Jag ger dig gärna rätt", skriver han bland annat, "däri att Amerika icke kan med Sverige jämföras i denna rent av till andakt bjudande fägring, som så gjort intryck på dig. Och likväl sitter jag här nästan överväldigad av allt, vad jag skådat av storslagen natur. Minnesotas mångskiftande naturscenerier, North Dakotas ändlösa prärier och Montanabergens majestätiska kedja - allt, allt har framstått så mäktigt imponerande. Och Washington sedan med dess djupa skogar, där trädens uråldriga jättar en efter annan falla för människohand och offras för kulturändamål. I Washington tyckte jag mig vara i Jämtland. Mount Panier, som säges vara Amerikas högsta berg lyfter sin evigt snöhöljda hjässa åtskilliga tusen fot högre än Åreskutan. Anblicken av detta berg är oförgätlig. Staten Oregon framträder med en bördighet och en trädgårdarnas prakt, som mycket fägnar ögat, och Portlands rosor äro berömda i västern för sin yppighet. Men över samtliga av mig hittills besökta stater står dock i majestät och skönhet Californien. Färden från Portland till San Francisco låter sig knappast beskrivas. Här mötas söderns leende prakt och nordens allvarsstämning. Ja, vem skulle våga förneka, att Amerika är ett stort och mäktigt land och ett vackert tillika. Vad jag sett och hört och känt har helt enkelt överväldigat mig. Och så har jag nu efter allt hamnat i den svenska byggnaden på San Francisko-utställningen. Behöver jag säga dig, att jag känner mig hemma här? Varje föremål, som möter mitt öga, är ju en hälsning från fädrens rike; och såsom ingen gång under min färd från New-York till Stilla Havets kust har för min inre syn framträtt bilden av Sverige. Och nu skall jag säga dig, vad jag upptäcker, då jag jämför Amerika och Sverige i naturhänseende. Amerika saknar över sig denna ljuva stämning, detta trolska behag, som blir till så mycken vila för ens inre varelse. Sådan stämning, sådant behag är däremot en säregenhet för svensk natur. Jag ser himlen välva sig även över Amerika, men den är aldrig så klart blå som hemma. Jag ser rosorna prunka i en överflödande rikedom, men de dofta icke som i Sverige. Jag hör fåglarna sjunga, men - är det en villa eller vad - deras sång tjusar ej som nordens fåglars. Jag går ut och vill fylla mina lungor med luft, men nordens friska, rena luft finner jag ej. - - - "

Ja, så hade pastorn skrivit och såg nu över det än en gång. Plötsligt vek han ihop papperen och reste sig och lyssnade. Musiken till en välkänd melodi nådde hans öra. Det var Finska Rytteriets Marsch, som ljöd över utställningsfältet, förstärkt av trumvirvlar, dånande som åskan. Pastor Viklef skyndade ut. Ah, det var ju svenskarnas dag! Se där! I en skara, uppgående till väl tio tusen komma de, Sveas söner och döttrar, led vid led. I spetsen bäres stjärnbaneret och det blågula. Marschen ställes till en för friluftsdemonstrationer avsedd öppen plats inom utställningsområdet. Skyndsamt ordnar man sig här till fest. En talartribun är upprest, och här bänka sig Svensk-Amerikas mest representativa personligheter. Å båda sidor om talartribunen ha ett par hundra barn grupperats, och äro de till höger klädda i gult och blått, medan de till vänster ha skrudats i rött och vitt. Bakom tribunen står på terassformad sångarestrad en ansenlig sångarskara, nordens kraftfulla söner alla. Framför den måleriska tavlan ha de tiotusende tagit plats. Sångarna resa sig, taktpinnen höjes, och av djupa känslor färgad, tonar med en styrka, som om den velat utmana Stilla Havets vågor, sången: "Hör oss, Svea, moder för oss alla".

Gömd på sin blygsamma plats nere i skaran av åhörare, sitter den svenske predikanten. Han hör väl sången och han hör talen för Sverige och för konungen, men han märker intet därav. Det går honom alltsammans förbi. Han ser väl den lysande samlingen av representativa män på tribunen, men den intresserar honom föga. Han ser stjärnbaneret och han ser de blågula dukarna vecklas ut för vinden, men det är ej de, som skapat den stämning, som nu gripit hans själ. I sin hand håller han en amerikansk tidning, som han nyss köpt, och i vilken han läst följande rubriker: "Sverige med i kriget? Märkligt uttalande av den svenske premiärministern." Härpå följde en framställning av det slag, som väl gav anledning att förmoda, det Sverige innan kort skulle dragas med i den förödande världsbranden. Om pastorn varit litet mera tränad vid amerikansk journalistik, så kunde han ha tagit de uppseendeväckande rubrikerna med större ro. Nu hade de bringat hans inre ur jämnvikt. Han ställde tidningsmeddelandet samman med meddelanden han haft i ett brev från sin hustru, vari hon redogör för den oerhörda prisstegringen å livsmedlen, och huru existensförhållandena därhemma artade sig att bliva mer och mer odrägliga. Fattigdom och nöd stode för dörren i tusen svenska hem. Detta allt tillsammans hade kommit hans kärlek till fäderneslandet att slå uti lågor, och nu hade han velat ge en hel värld för att bli i stånd att i ett nu förflytta sig över länder och över hav hem, hem till gamla Sverige. Han sänkte sitt huvud och kände sina ögon fuktas.

Nu reste sig sångarne igen, och ut i rymden brusar "Vårt land, vårt land, vårt fosterland".

Pastor Viklef lyssnade orörlig. Sången fortfor att ljuda:

 

"Och föddes vi att bo i glans

bland guldmoln i det blå,

och blev vårt liv en stjärnedans,

där suck ej göts, där sorg ej fanns,

till detta arma land ändå vår längtan skulle stå."

 

Men då var det slut med den svenske. Han reste sig och skyndade bort. Förbi och genom det yppersta av, vad mänsklig uppfinningsförmåga förmått framalstra och här uppställa, gingo hans brådskande steg. Han hade snart lagt utställningsområdet bakom sig och befann sig på San Franciskos gator. Om dessa gått i vågor och om byggnaderna fallit som korthus omkring honom, såsom skedde vid den förfärande jordbävningen, kunde detta knappast ha drivit honom fortare undan.

Snart har han hunnit sin tillfälliga bostad, där han tillkännager sin avsikt om omedelbar avresa till Sverige.

- Vad? utbrista hans vänner. Och vi som tänkte föreslå, att ni genast låter hitkalla er hustru och edra barn och stanna kvar. Resa hem till Sverige nu! Har ni då icke läst dagens tidningar, som meddela att Sverige sannolikt drages med in i kriget?

- Jo, jag har läst det, och det är därför jag vill hem. Jag vill vara med i olyckan.

- Ja, men tänk vilken nöd! Det är ju svårt att få mat nu därhemma och huru skall det inte bli sedan!

- Ja, jag vet, jag förstår, men jag längtar hem till nöden, till trångmålen. Jag blir inte lugn förrän jag är mitt inne i eländet, om det nu skall övergå mitt fädernesland.

- Men vi visste icke, vi trodde icke, att ni var så patriotisk.

- Ack, kära, jag visste det icke själv. Patriotisk? Nej, jag vet icke, jag förstår icke - jag vet blott att det är mitt land, mitt eget kära gamla fosterland. Låt mig nu blott fara och hindra mig icke!

* * *

Genom Utahs mångomskrivna land och över Colorado-bergen gick utan uppehåll färden. "Stanna här", hette det i Salt Lake City, "stanna, se och beundra våra mormonistiska minnesmärken, stanna och se ett 'ekonomiskt frälsat folk'." "Varför så bråttom?" tycktes det honom, som att det ljöd från Colorado-bergens höjder. "Giv dig rast och ro, du har aldrig sett ett bergland sådant som Colorado. Du är en drömmarnatur - här är drömlandet." Men nej! "Kriget inpå Sveriges kuster", så hade han läst i bladen senast. "Sjöslag invid Gotland. Skall krigets brandfackla kastas mot Sveriges kuster?"

Sådana lyste rubrikerna och pastorn tyckte, att den mycket omtalade tåghastigheten i Amerika icke var nog hastig.

* * *

Äntligen ombord på "Bergensfjord"! Fartyget glider sakta men säkert ut från New-Yorks hamn. Vår resande kastar, icke utan känslor av djup saknad, en avskedsblick mot land. Där ligger New-York med sin yttersta rad av byggnader, varur skyskraparna höja sig utan system och kommer så att likna en trasig tandgård, för att tala med Gorki.

Farväl, Amerika, du var dock landet för dådlysten ungdom! Tusen sinom tusen av våra söner och döttrar har du tagit emot och givit dem hem och bärgning. De ha givit dig sina krafter, men du har lönat dem väl. Tag vår hyllning!

Men välsignar Gud ädel strävan, och blir en gång Sverige öppet och fritt, fritt från folkfriden störande klasslagstiftning, fritt från utövad mannamån vid sina företrädens fördelning, fritt, fullkomligt fritt även i fråga om vars och ens rätt till gudsdyrkan efter eget hjärtas krav; och lägges så till allt oerhörda vidder av mark under plog och harv, och sättes en gräns för våra skogars skövling, och öppnas möjligheter för en var svensk man att nå fram till det bästa bland mål för jordisk strävan: ett eget hem, då - ja, då kanske vi behålla våra söner och döttrar för oss själva.

Och det skall du ej misstycka, stolta Columbia! Farväl, farväl!



Project Runeberg, Sat Jun 30 19:01:04 2001 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blagult/12.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free