- Project Runeberg -  Stjärnbanér i blågult /
XI. En farmarnas egen stad. - Svensk-amerikanska pastorer. - En fri kyrkolagstiftning. - Moderna åskådningar m. m.

(1915) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XI. EN FARMARNAS EGEN STAD. - SVENSK-AMERIKANSKA PASTORER. - EN FRI KYRKOLAGSTIFTNING. - MODERNA ÅSKÅDNINGAR M. M.

 

Från kyrkogården drog sig pastor Viklef förbi ängarna och över kullarna fram emot Cambridge, ett litet samhälle, som bildar traktens centrum. Under vägen dit njöt han mycket av att se terrängens i ögonen fallande svenska daning. Plötsligt öppnade sig framför honom ett stycke slättland och i dess mitt låg Cambridge. Sedd på litet avstånd, tedde sig staden icke olik ett av de mera uppmärksammade stationssamhällena i Uppland eller Södermanland. Dylika små städer på cirka ett tusen invånare finnas i stort antal utmed de stora stråkvägarna över den amerikanska kontinenten och särskilt i Minnesota. I denna sistnämnda stat märker man genast en frappant likhet mellan dessa små samhällen med avseende på strukturen.

Något avsevärt intresse för iståndsättande av gator, promenadplatser och öppna platser träder icke i dagen. Något burget ligger dock över det hela, och bostadshusen med tillhörande gårdsbyggnader, bland vilka bilgaraget sällan fattas, ge intryck av att ägaren varit tillräckligt rustad att ordna åt sig ungefär som han velat. I någon stark utveckling synas dessa samhällen i regel icke vara stadda och såsom centra för ett mera starkt pulserande folkliv äro de aldrig ämnade. Snarare skulle man kunna säga, att de tyckas avse att vara tillflyktsorter för dem som längta bort från sådant folkliv.

Likheten i dessa samhällens yttre daning torde motsvaras av en lika stor likhet i själva samhällsandan och de efter densamma inriktade styrelseformerna. Den ena likheten som den andra torde ha sin grund i ett gemensamhetsförhållande, som består däri, att samhällenas grundläggare och första inbyggare varit "sig själva pensionerande" farmare.

Minnesota är ett av de lyckligaste jordbrukarland, som finnes. Omkring ett hundra tjugu tusen kvadratkilometer ha lagts under plogen. Det stadiga regnandet under vegetationsperioden i förening med de långa och varma sommardagarna gynna i hög grad skördarnas snabba växt och tidiga mognad. Farmaren i Minnesota blir, där sparsamhet och flit icke tryta, i regel en förmögen man. Och då han nått sitt mål i den vägen, drar han sig gärna tillbaka och vilar på sina lagrar. Och så blir han mannen "som lever på pengar." Men då har det blivit sed, att han flyttar in till "staden". Dock icke till den allt uppslukande millionstaden utan fram blott några kilometer till de penningstarka f. d. farmarnas egen stad. För det förvärvade kapitalets förmånliga placering är redan på förhand sörjt. En bankinrättning är för farmarstaden en obligatorisk sak; och främlingen undgår ej att vid tåguppehållet lägga märke till, huru angelägen man varit att ge åt banketablissemanget det mest dominerande läge, som varit möjligt.

Pastorn har hunnit in i samhället, och sedan han har frågat sig vägen till en av honom sökt svensk predikant, ses han styra sina steg bort till en utanför staden belägen liten trevlig stuga, på vars trappa ställets ägare redan väntar honom. Denne var en f. d. svensk predikant, som nu sedan några år fortsatte sin verksamhet bland landsminnen i Amerika. Redan till avsevärd ålder kommen, då han anlände till landet, hade han undgått att i någon som helst grad amerikaniseras. Han hade förblivit genuin svensk. Men hans levande intresse för de nya förhållandena i vilka han kommit och hans djupa känsla av gemenskap med sina bröder i evangelii verk även i Amerika hade drivit honom att göra sig väl förtrogen med allt som rörde de svenska församlingarna, deras predikanter och den andliga verksamheten bland svenskarna. Vår svenske resande hade gjort sig underkunnig om detta och ville begagna tillfället till samtal, varom han ock tillskrivit sin gamle kamrat. Denne, som ännu efter de år han vistats i Amerika, icke kände något för honom mera uppfriskande än ett besök av en direkt från fädernejorden kommen svensk, var utomordentligt glad över besöket och den svenske pastorn fann sig snart till rätta i den älskliga predikantfamiljen. Efter förplägning och vila ha de båda predikanterna slagit sig ner och äro snart inne i ett livligt tankeutbyte om för dem gemensamma intressen.

- Och vilka äro då dina intryck av den svenskamerikanske pastorns ställning? Finner du den vidare avundsvärd?

Frågan rörde sig tydligen om ett ämne, som under Viklefs resor i landet och hans umgänge med svenskarne och deras församlingar blivit alltmer intresseväckande.

- På den frågan kan man svara både ja och nej, menade hans värd och fortsatte: Skillnaden i den svenske församlingslärarens ställning och den svensk-amerikanskes är nog i vad det avser det rent organisatoriska - i fråga om det grundväsentliga målet så är ju detta alltid det samma - så pass väsentlig, att det som en regel kan framhållas, att en svensk predikant med flerårig erfarenhet som sådan icke utom i tvingande fall eller efter en alldeles särskilt tydlig kallelse från Gud borde gå hit. Riktigt familjär med betingelserna här blir han ändå aldrig. Jag avser förhållandena sådana de intill nu utvecklat sig och lämnar därhän den tid, då verksamheten bland vårt svenska folk var för sitt bestånd absolut beroende av svenska predikanters inflyttning. Vad nu angår en sådan eventualitet som svensk-amerikanska pastorers återflyttning till gamla landet, så kan ju någon sådan aldrig ha behövt förekomma utom i enstaka fall, men med något enda undantag kan man gott säga att dessa bröder aldrig känt sig hemma. Och dock torde deras kärlek till sitt gamla fädernesland aldrig ha behövt ifrågasättas.

- Helt visst icke, men de trängre ekonomiska förhållandena hos oss ha naturligtvis blivit bröderna svåruthärdliga.

- Jag vet ej om det är riktigt att säga, att det varit så. Att den svensk-amerikanske predikanten i allmänhet har det bättre ekonomiskt ställt än hans kolleger i gamla landet är alldeles säkert, och den omständigheten att han i följd därav kan känna arbetet en smula lättare, bör han kunna uppskatta och gör det även. Men att han tagit sin uppgift tillräckligt allvarligt för att han skulle kunna lida försakelser för dess fullgörande, om så krävdes, är det mig en glädje att kunna fastslå. Åh nej, det faktum att en i Amerika fostrad och vid dess ecklesiastiska rättsförhållanden van församlingsledare svårligen skulle kunna med glättigt mod gå till värvet i Sverige ligger väl förnämligast i den otillbörliga kyrkolagstiftningen där hemma och den för en fri och om det rättfärdiga och gagnande i sitt arbete övertygad man så outhärdliga ställning han genom denna kommer att intaga.

- D. v. s. du menar helt enkelt förefintligheten av en statskyrka.

- Ja, just det.

- Väl, även vi där hemma äro icke blinda för det rättsvidriga och för den lutherska läran själv förnedrande i dess egenskap av statsreligion, men vi äro nu vana vid förhållandet och finna oss rätt väl däri.

- Jo, det må jag ju veta sedan min egen verksamhetstid där hemma. Vanan är ju halva naturen. Det är för övrigt så ofantligt mycket, våra tåliga landsmän finna sig i med jämnmod, så länge de icke haft erfarenhet av någonting annat. Om för exempel någon av medlemmarna i din församling avlider, så måste, när stoftet skall vigas till gravens ro, detta anförtros åt "statskyrkans" prästerskap; och för dig, som haft vården om den avlidnes andliga fostran kanske i åratal, återstår intet annat än att sälla dig till åskådarnas skara. Och på detta sätt låta sig våra svenska kolleger förödmjukas år efter år.

- Ja, vad skola vi göra? Trotsa vi, bli vi dömda.

- Ja, men på denna punkt måsten I trotsa, om I ägen någon aktning för eder själva och edert kall. Det är just de svensk-amerikanska brödernas fria, aktade ställning, som, det kan ej hjälpas, är en smula avundsvärd. Kyrkopolitiskt sett verkar den frikyrkliga verksamheten i Sverige parasit, och det är detta, som är det odrägliga.

- Nåväl, men bortsett från det, så ha vi ett stort och förhoppningsfullt verk oss förelagt, och som jag sade, vi finna oss med förhållandena så länge.

- Visst han i ett stort och förhoppningsfullt verk. I ha'n framtiden för er. Just vad vi, svenskar här i landet, icke ha. Åtminstone så, som förhållandena nu ligga till. Jag har hört flera av mina bröder här under vemod säga, att de känna sig arbeta på en sak som är dömd att dö.

- Men det är väl ändock att ge sig pessimismen ordentligt till rov.

- Ja, men du förstår, att det är språkfrågan, som här avses. Här finnes väl ej en svensk baptistförsamling, inom vilken man ej kan spåra åtminstone någon liten släng av språkstriden, och inom en och annan församling kan språkfebern t. o. m. sägas vara höggradig. Här komma amerikafödda svenskar icke blott i andra utan i tredje och fjärde led, och att deras språkintressen och de hit inflyttade svenskarnas gå fullständigt i sär, kan du vara lugn för. Och att tillmötesgå åt båda hållen, är en nästan övermänsklig uppgift, under vilken mer än en församlingsföreståndare gjorts nervös. Att så småningom uppoffra språket med försök att ändock behålla svenskheten är nog en väg till utveckling, på vilken en del pastorer reflektera.

- Ja, lyckas de därmed, då äro de mer än människor. Jag har nyss hört en av edra äldste och främste yttra, att "med språket går svenskheten", och denna sats synes åtminstone mig så solklart sann, att jag ej fullt förstår, huru man kan ge sig till att motsäga den. Saken kan väl ej heller avgöras utan avseende på emigrationen.

- Det synes så, men emigrationen är dock av ganska problematisk natur och blir det antagligen än mer i och med kriget. Men erkännas måste, att den bildar en synnerligen allvarlig sida av saken. Det är svårt att tänka sig, huru det skulle ha ställt sig för tiotusenden av våra hit över komna landsmän, om de ej mötts av de svensktalande kristna församlingarna. Enbart som emigrantmission ha de svensk-amerikanska församlingarna haft en outsägligt viktig mission att fylla.

- Helt visst, och låt oss nu hoppas, att den dag, då svenskt språk icke mera anses värt att vidmakthållas i församlingar av svenskars och svenskars ättlingar, må vara långt avlägsen! Jag har till detta ännu en fråga att göra dig, som angår ett om möjligt djupare och viktigare ämne än språket. Jag menar tron på bibelns gudomliga auktoritet. Det kan icke vara dig främmande, att vi där hemma hört något glunkas om tilltagande böjelse bland predikanterna i Amerika för den hypermoderna kritiken.

- Well, jag känner något om denna oro bland vårt folk därhemma; och om den ej saknar grund, så är den, som mycket annat av vad i kännen och tänken om oss i Sverige överdriven. Våra unga predikanter äro oftast mycket kunskapstörstande män. Hela den amerikanska folkuppfostran är så lagd, att de bli det nästan självfallet. Deras kunskapstörst driver dem då ofta till de högre läroanstalterna i landet, där de efter någon kort tids studier icke sällan återvända med rubbad tro på sådana den kristna religionens fundamentalsanningar, som Kristi gudom, hans underverk och hans uppståndelse. Men vad mer! Vem av oss erinrar sig icke dylika inre kriser från vår ungdomstid! På olika vägar ha vi ju sedan var och en förts fram till den punkt, dit vår store Strindberg omsider hann, fastän lyckligtvis på ett mycket tidigare stadium än han. Jag menar det ögonblick, då vi slöto bibeln till vårt bröst och förklarade: "Detta är det enda rätta." Hela denna fråga hänger i övrigt så nära samman med vår uppfattning om det andliga omvändelseverket, och dettas innebörd blir i sin tur klart för oss först, när vi bringat oss själva i sådan kontakt med levande livet, att vi få tillbörligt mått av människokännedom. Med sådan lära vi snart inse den rätta halten av talet om förståndsomvändelser och åsiktsförändringar, såsom varande tillfyllest för kristlig gemenskap. Att predika tro till sinnesändring är efter gudomligt krav alltjämt vår uppgift, och för dess fyllande behöva vi en hel bibel. Och det finnes intet tvivel om, att de svensk-amerikanska församlingslärarna som kår också hävda denna mening.

Den gamle predikanten hade talat med övertygelse och värma, och hans svenske gäst hade lyssnat med allt mer ljusnande drag och inföll nu:

- Och detta kan jag säga vårt folk i gamla landet?

- Helt visst.

- Väl, du tror ej, vad detta gläder mig. i så stormig tid som den, i vilken vi leva, höves det Kristi härolder att hålla samman om korsets standar.

Efter ännu en tids uppehåll i Minnesota, drog vår resande sina färde mot västern.

 



Project Runeberg, Thu Jan 4 20:17:57 2001 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blagult/11.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free