Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Barndomsår och barndomsintryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOLKRIGENS GENERALER.
19
efter på den unge mannens vapenlekar och idrott, slutligen
på en allmän svensk folkbeväpning — skarpskyttarne.
Flera af generalerna i klarist- och jakobist-krigen fingo
en sådan smak för det militära yrket, att de såsom vuxne
män valde det till sin lifsuppgift. Pauli, Pettersén, Horner
och Häggman ingingo i armén såsom underofficerare. När
de ej kunde vinna någon befordran i Sverige, reste de ut i
verlden, ut i de stora krigen och blefvo der öfverhöljda med
ordenstecken och lagrar. Pauli hamnade i S:t Petersburg
såsom chef för czarrikets gymnastik och lärare vid
kadettskolan. Pettersén och Häggman utmärkte sig i Belgien, i
Spanien, i Portugal, till och med i Turkiet, gjorde under
af tapperhet och blefvo öfverstelöjtnanter. Pettersén reste
hem, sjuk af sina blessyrer, och sågs här öfver axeln snart
sagdt af hvarje löjtnant. Häggman brukade säga om det
öde, som väntade dem: »Aldrig bli vi uppburne der hemma,
om vi också utföra en Napoleons dater, aldrig så länge vi
heta Häggman och Pettersén. Men vore jag en grefve
Hönshjerna och du en baron Viftpåsvans, så vore det helt
annat.»*
Napoleon, det är slagordet -— han hade blifvit stor;
han hade af sin löjtnantsvärja gjort nästan en verldsspira.
Hvad voro hans marskalkar annat än simple män, ofrälse
underofficerare, hvilka svingat sig upp? En hade ju till och
* Blanche skildrar dessa kamrater i en skiss, En general, der
Häggman kallas Ek och Pettersén heter Pettersson. Den senare har
utgifvit en bok om sina äfventyr åren 1831 — 1842. Han dog
vansinnig. När han återkommit till Sverige och Karl Johan läste om
hans bragder i tidningarna, lät han kalla honom till slottet, der ett
lifligt samtal uppstod om de gamle krigarnes ömsesidiga minnen och
äfventyr. Karl Johan sade vid afskedet: »Räkna på mig; den som i
Spanien och Portugal gjort sin kung, sitt land och svenska namnet
heder, den bör njuta frukten af sina mödor i mina stater. Räkna
derför på mig!» Äfven hos Brahe fick P. audiens. Brahe frågade,
hur han fann Sverige efter sin långa frånvaro. Pettersén svarade:
»Efter trettio års fred borde här se helt annorlunda ut och vida
bättre, än jag nu finner det vara.» Han tyckte, att det var för mycket
fattigdom i landet. Och felet var — regeringens. Brahe gjorde ett
hastigt slut på konversationen, P. gick — och sedan hörde han ej
ett ord från slottet. »Hade jag» — brukade P. säga — »hetat
Påkenstråhle, Hasenskräck eller något ditåt, så hade nog min lycka
varit gjord, förutsatt likväl att jag icke talat sanning, ty här vid lag
sannas ordspråket, att den som talar sanning i hoftrapporna, den får
icke låna hus någonstädes.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
