Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Tidens karakter och pressförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 TIDENS KARAKTER OCH PRESSFÖRHÅLLANDEN.
Då utkom i slutet af 1830 Aftonbladet. Hiertas första
medarbetare der voro Ingelman, Andreas Möller,
Crusenstolpe, akademiadjunkten Lundblad och referendarien i Riksens
Ständers Riksgäldskontor, Lagergren. Första numret talar
om revolutionen i Polen, andas hat mot ryssarne och
medkänsla för de upproriske. Innehållet i öfrigt är icke
mindre peppradt, och två dagar senare, den 8 december,
skrifver statsrådet Åkerhielm om tidningens första nummer:
»Aftonbladet, som jag i går genomläste i tullen, var utaf
ovettiga blad kanske det ovettigaste jag läst i Sverige,
skämt och allvar inberäknadt. Håller det så uti, blir det
en pröfvosten uppå, hvad den närvarande tidsandan kan
tåla vid.»
Och Aftonbladet höll i sig, tidsandan måste tåla. Hela
1831 blir ett enda långt fälttåg. Regeringen och dess män
snärtas och kritiseras, och när allvaret icke hjelper,
tillgripes ironien. Aftonbladet påyrkar såsom rent af ett
nödtvång, att styrelsen måtte skaffa sig ett organ inom pressen,
med hvilket man kunde inleda diskussion i regeringsfrågor.
Vidare klagar det öfver styrelsens befordringar, föreslår den
att inrätta seminarier för landshöfdingar och utnämner
Posttidningen, som skrifver partiskt om Polen, till hoftidning
hos den smickrade och förtjuste czaren. Polen är ett
stående diskussionsämne i bladet; i en af dess artiklar
utropar baron Vegesack: »Det gifves nationer med föråldrade
och förhatliga institutioner, som hafva lika mycket behof
deraf (han menar revolution) som Polen. Det vore kanske
tid, att äfven derstädes man finge höra: aux armes, citoyens!»
Nu börjar äfven striden mot favoritväldet i Sverige,
ett välde, hvars främste representant var grefve Brahe. Utan
att vara statsråd blef den lysande officeren konungens
riksdagsminister, konungens rådgifvare, konungens biträdande
regent och gunstling. I en uppsats Om favoriter klandrades
detta skarpt. Dylika borde afhålla sig från inblandning i
statssaker. Sådant vore godtycke och ett brott mot konstitu
tionen; det måste blifva förhatligt för ett fritt folk.
Kamarillan, Favoritstyrelsen, Braheväldet blifva slagord.
Oupphörligt idislas de i pressens spalter, och vid 1834—
3 5 års riksdag omtalar grefve Cronhjeltn yissa oroande
rykten, »att personer utom rådkammaren utöfvade ett mäk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
