Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Intryck från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SONEN AF SÖDER OOH NORD.
207
sitt ok, så är det endast derför, att det rufvar på något
bättre sätt att styras, men som behöfver slå rot och mogna.
Folket behöfver ej ha brådtom, ty det vet, att det aldrig
kan gå förloradt och att dess kraft, lika litet som naturens
och tidens, kan gå tillbaka. Skilnaden mellan oss begge,
käre Simon, är att då ni tror på eviga bojor, tror jag på
evig frihet; då ni tror, att folket antingen fegt tål eller
fruktlöst rasar, lyckligt när det någon gång kan sönderslita
en fångvaktare, tror jag deremot, att folket icke tål utan
blott väntar, icke söndersliter utan blott straffar 1»
Detta ädla, storsinnade folk är bokens hjelte,
personi-fieradt i arbetaren Cambon. Denne är sjelfva typen för
Blanches mannen af folket, god, fin, oegennyttig, älskvärd.
Han brinner för folkets sak, han leder det under striden,
han hejdar det, när det öfverskrider en ädel mensklighets
råmärken, afhåller det från blod, grymheter och brott,
mildrar det genom tårar, lugnar det genom goda ord, blir en
inkarnation af idealfolkets majestät!
Garnisonen i Chateau d’Eau sträcker vapen, man vill
döda den. Tusen yxor höjas, Armand träder emellan —
»mellan dessa yxor och dessa hufvud, en ung man med
utsträckta armar. Tåren glänser i hans blick, bönen på
hans läppar. Han talar om segerns ära, men äfven om
segerns mildhet, skönare än segerns ära. Han hotar och
ber, trotsar och knäfaller. ’ Yxorna sänka sig långsamt. Man
kan icke neka den unge mannen något, ty det är platsens
hjelte, det är Armand Cambon.»
Under orgien i Tuilerierna straffar han hvarje brott,
tyglande genom trollmakten af sitt ord folket. Sedan han
jagat ut presidenten i deputeradekammaren, »går han fram
till tribunen och säger sitt ja eller nej, när Ledru-Rollin
föreslår ledamöter till provisoriska regeringen, och som alla
instämma med Armand Cambon, så är det egentligen han,
som tillsätter styrelsen. Slutligen bjöd han Arago och
La-martine till Hotel de Ville, hvilket han redan låtit besätta.»
Och hur oemotståndlig är han ej, denne Armand
Cambon, för alla hertiginnorna och grefvinnorna i
Seinestaden! »Hertiginnan Li Valliére», säger den sköna Eulalie,
»hade en konung vid sina fötter, men jag har en republikan,
jag; —• — dock skulle jag icke vilja bortbyta
republikanen mot konungen.» — Markisinnan Eulalie d’Estelle
kysste guld- och silfverarbetaren Armand Cambon. — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
