Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Figge Höglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag skall åtminstone hjelpa dig med väckelsen,» röt
Trysén och grep Figge i lufven. Rektorn fick några tappar
hår, men det var också allt hvad han fick ur detta omöjliga
hufvud.
Troligt är att Pigge aldrig läste öfver sina lexor, ty
all den tid han hade ledig från skolan egnade han åt sin
hufvudvurm, som bestod uti att, objuden och utan att
betala, åka bakpå hufvudstadens hyrvagnar. Förgäfves ropade
de afundsjuka gatpojkarne till kusken: »Slå bak!» Förgäfves
slog ock denne bak så mycket han orkade. Figge satt qvar
der han satt med ryggen vänd åt snärten, delande modigt
de arma hyrhästarnes gifna öde.
På detta sätt fick han tidigt lära känna Blåporten,
Stallmästargården, Hagalund med flere värdshus, som på den
tiden mest besöktes. När vagnen eller racken hunnit nära
sitt mål, hoppade han af i tid och sprang in i källarsalen,
vid hvars dörr han stannade under djupa bugningar för
värdshusflickan, kallande henne för »vackra mamsell», eller
»söta mamsell», och hvilka artigheter merendels belönades
med några småleenden och smörgåsar, de senare troligtvis
mer i hans smak än de förra. När åkdonet begaf sig på
hemvägen, smög han sig åter upp på sin vanliga plats, ty
den som åker bort vill äfven åka hem, helst när det kostar
lika mycket.
Större begrafningar med vagn hedrade han äfven någon
gång med sin närvaro, förstås på baksitsen till någon af de
främsta vagnarne. Han tyckte det var så trefligt att åka i
procession och under klockringning. Kuskarne, som snart
kände igen den fördömde friåkaren der han satt, trots den
sorgliga högtiden, i de vanliga ljusa vadmalskläderna och den
gröna skinnkasketten, öfveröste honom med de mustigaste
eder; men han var lika döf för dem som den ensamme
passageraren i likvagnen.
Emellertid och för att mer helskinnad kunna fortsätta
sina lustresor, inöfvade han sig i den konsten att, när
kusken slog bakåt med piskan, med handen uppfånga
pisksnärten och ögonblickligen afskära så mycket deraf han kom
åt. Derefter kastade han den afskurna snodden med
knutarne på gatan och satt lugn, afvaktande resultatet, som icke
länge lät vänta på sig.
De uttröttade hyrkamparne, vidrörde af en uddlös snärt
och måhända troende att mildare känslor intagit kuskens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
