Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rosalie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man skulle kunna yttra detsamma om hvarje skön
q vinna, som råkat sväfva ut något från den väg, hvilken
samhället utstakat såsom den enda rätta, eller kort sagdt
»fallit», ett ord så beqvämt att taga till, när man vill
bedöma en stackars qvinna.
Tilläggas bör dock, att här endast är fråga om
förmånsrätten till olyckan, hvilken otvifvelaktigt tillkommer
de skönaste, ty när despoten icke har palatser att grusa,
lägger han i aska kojor och skjul.
Många sådana bilder, blomstrande och förbleknande,
framställa sig för mig; men klarast bland dem alla tecknar
sig Rosalies bild för mitt minne. Men hvem var denna
Rosalie?
Rosalie var ett kärlekens barn. Barn, som icke hafva
kända föräldrar, kallas så. Namnet är icke så illa, och
ändå är det så fasligt illa. Också älskas de så lagom.
Styf-mödrar möta de vid sitt första inträde i verlden, och
styf-moderlig blir som oftast deras lott här på jorden. Stackars
Rosalie, eller »vår Rosalie», såsom hon kallades af mig och
hela ungdomen i Clara skola!
De af skolgossarne, för hvilka Clara vestra kyrkogata
var gemensam väg från och till skolan, stannade ofta
i’förbifarten utanför en stor inkörsport till ett gammalt stenhus
vid berörde gata. I den mörka portgången visade sig
understundom en liten flicka, tio år gammal, när vi första gången
sågo henne. Hon dansade och sjöng till dansen med den
klaraste röst. Alltid klädd i de eländigaste paltor, tycktes
hon bemöda sig att, så vidt möjligt var, dölja deras
bristfälliga skick genom att vika in det söndriga och fästa till
med knappnålar. Hennes lilla ansigte, ehuru blekt och
ut-märgladt, troligtvis af svält, var både till form och uttryck
det mest intagande man kunde se, och när hon slog upp
de stora högblå ögonen, tycktes hela den mörka portgången
upplysas dervid, och det var som om hon dansat i en
upplyst salong.
Merendels passade hon på, när vi kommo från skolan,
ty alltid hade vi något med oss till henne, några
pepparnötter, karameller med mera dylikt, som man vid den åldern
skattar högre än, såsom äldre, guld och diamanter. Rosalie
— ty det var just hon — delade alltid med sig dessa
gåfvor åt några barn, som hon kallade för syskon, men
som, fast vngre än hon, synbarligen voro bättre vårdade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
