Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grefve Woyna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN PRESTMAN8 ANTECKNINGAR.
känna det för någon, och icke heller visste jag hvem som
var rätta egarinnan till det fördömda smycket, men jag
måste på något sätt bli det qvitt. Om jag dermed kunde
göra en menniska lycklig, skulle mitt brott kunna försonas,
så trodde jag åtminstone. Då kom jag att tänka på
Carolina, min ungdomsvän. Hon, en fattig flicka, var förlofvad,
men hennes fästman gaf henne inga juveler. Jag gick till
henne och lade smycket i hennes sykorg. Sedan träffade
jag henne icke på lång tid, men har nu fått veta hvad hon
lidit. Jag känner äfven ert deltagande i Carolinas öde och
har derför vändt mig till er, både för att lätta mitt
samvete och bedja er om råd i min stora olycka.»
Magisterns hjerta svällde af förtjusning öfver denna
upplösning af hemligheten, som bevisade Carolinas oskuld
och bekräftade hans tro på henne.
»Jag känner egarinnan,» upplyste magistern, »och skall
i morgon återställa smycket, utan att ni behöfver lida mer
än ni redan lidit för er förvillelse.»
Derpå talade han en god stund som en gammal prest
med den ångerfulla synderskan och afskedade henne lugnad
och tröstad.
Följande dag uppvaktade han den sjuttioåriga
grefvin-nan W., som med välvilja lyssnade till hvad han sade. Då
han nämnde smycket, utbrast grefvinnan: »Ack, jag har
mycket juveler, men intet är mig så dyrbart som detta.
Jag fick det af den älskvärdaste unge man, som jag lärt
känna, af grefve Woyna, den jag älskar som en son.»
»Och ändock frågade grefvinnan icke efter det, när det
förlorades?»
»Nej, jag blygdes öfver att ha förlorat det. Hvad vet
magistern om saken?»
Presten berättade nu smyckets historia, utan att dock
nämna den brottsligas namn, men väl Carolinas, för att få
prisa henne.
Johannes Milde tog afsked af grefvinnan och skyndade
till Carolina med jublande hjerta, men studsade något, när
han såg assessor Stadius sitta mellan Carolina och hennes
fosterföräldrar, helt förtroligt språkande med dem.
Assessorn hade nemligen infunnit sig för att omtala,
det grefve Woyna sjelf besökt honom och på det
eklatan-taste fritagit Carolina från all skuld. Dock var han ännu
något tvehågsen, angående juvelsmyckets befintlighet i Caro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
