Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tennfröken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han börjat, hade alltmer gjort sig känd för sina vilda
ut-sväfningar. Men jag — som långt förut anat, att hon gift
sig med kammarrådet endast för att efter dennes död, hvilken
enligt naturens ordning icke borde dröja länge, fritt kunna
disponera öfver sin hand och gifva den åt sin första kärlek
— jag såg min aning gå i fullbordan och bäfvade ånyo för
den förblindade varelsens öde.
Tenngjutaren, hennes fader, bäfvade icke mindre; men
hvad var att göra? Han hade icke mera den faderliga
myndigheten att fly till, och dotterns andra bröllop stod.
Tenngjutaren besökte mig ofta och talade om vissa mått och
steg, som han ärnade vidtaga för att rädda det arf, som
dottern en dag skulle få efter honom. Hennes möderne
gaf han redan förloradt, och förloradt gick det också, innan
smekmånaden lupit till ända.
En morgon inrusade min gamla städerska blek och
andfådd.
»Har pastorn hört den förskräckliga nyheten!» ropade hon.
»Hvad för en?»
»Jo, att tenngjutar Lang i går afse fallit utför trappan
i sitt eget hus och brutit halsen af sig . . . det var precis
samma trappa som hans måg i fjolas föll utför och slog
ihjel sig uti. . . Men så är det också en trappa brant som
i ett torn och mörk som i en säck ... Nu måtte den väl
bli omlagd, sedan värden sjelf tagit knäcken.»
Jag kan icke beskrifva min bestörtning vid denna
underrättelse, som jag snart fann bekräftad. En ny dyster aning
uppsteg i min själ. Jag hade icke styrka att bevista
tenn-gjutarens begrafning, jag förmådde knappast gå förbi detta
hus, genom hvars murar jag trodde mig skåda en förfärlig
hemlighet. Jag hörde emellertid, att löjtnant von H. tagit
sin svärfars egendom i full besittning, hvilket bevisade, att
den olycklige tenngjutaren icke hunnit vidtaga de mått och
steg, hvarom han i lifstiden talat både med mig och andra.
Så hade icke stort mer än ett halfår ånyo förrunnit,
då det en regnig höstafton knackade sakta på min dörr.
Jag öppnade den, studsade och var nära att tappa ljusstaken
som jag höll uti, ty jag såg framför mig en ung, men
mycket blek qvinna, utan hatt och kappa, våt af regnet,
skälfvande af köld och sinnesrörelse. Det var tennfröken,
det var Olivia Lang. Hennes knän svigtade, hon var nära
att falla till golfvet. Med möda ledde jag henne till soffan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
