Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Gubben med röda ögonen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Gud ske lof; nu måtte det väl ändtligen lyckas mig!»
»Hvad?» frågade jag.
»Att dö,» svarade han, »och det blir min första och
enda lycka här i lifvet.»
Detta svar förde mig in på frågan om hans
lefnads-öden, dem han med matt, men tydlig stämma omtalade för
mig. Hans lif hade varit en kedja af motgångar och olyckor
och kan vara lärorikt för dem, som utan skäl beskärma sig
öfver det minsta. De, som klaga öfver svedan i ett finger,
borde oftare tänka på dem, hvilkas hela lif gått upp i lågor,
utan att en enda svalkande droppe fallit deri.
Fredrik Adlergren var ende sonen i en förmögen
köpmans-familj, men han var knappast fyra år när fadern dog, och
han hade icke fyllt sitt femte när modern gifte om sig.
Man talar om styfmödrar, men styffäder äro ofta icke en bit
bättre. Det stackars styfbarnet, som förgäfves sökte skydd
hos en svag och förtryckt moder, misshandlades till den
grad, att det mången qväll måste rymma huset och
tillbringa natten i de hyrvagnar, som stodo på gården. När
gossen uppnått sitt tionde år, dog modern, efterlemnande åt
sonen en betydlig förmögenhet; men styffadern, som blef
hans förmyndare, förskingrade snart alltsammans. Vid tolf
års ålder kom han i kryddbod, men under den strängaste
principal, som aldrig kunnat behålla någon betjent längre
än ett år. Adlergren, hvilken tyckte att kryddboden var
ett himmelrike mot föräldrahemmet, härdade likväl ut i elfva
år, under hvilken tid han icke haft en enda ledig stund
eller hört ett enda mildt ord från sin husbonde. Han ansåg
den dag lycklig, då han* icke blifvit snäst eller hårdt
tilltalad. Sjelf var han för mycket vek till lynnet och dessutom
för mycket qväst sedan barndomen för att kunna eller våga
den ringaste opposition.
På det tolfte året uppkallades han till sin patron, som
för första gången mottog honom med ett nådigt leende.
»Du har nu i elfva år varit hos mig,» började denne,
»och derunder uppfört dig till min stora belåtenhet, och
derför vill jag nu göra dig först till min kompanjon och
sedan till min måg. Det smakar något det, eller hur?»
»Det är inte möjligt!» utbrast bodbetjenten, förbluffad
öfver denna oväntade glimt af lyckan. ^
»Inte möjligt?» upprepade kryddkrämaren, återtagande
sitt vanliga vresiga skaplynne; »jag tror du tviflar på mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
