Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min första scen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t>
KX s.kÅdespki.ares aeventyr.
»Tig, din satunge!» fortfor den sträfva rösten, »eljest
doppar jag dig i sjön!»
Hvad ordet »sjön» betydde, förstod han ej, men anade,
att det hade något gemensamt med de underliga figurer,
han sett utom relingen och som gjort honom så förskräckt.
Han upphof ånyo sin stämma så gällt, att han icke mera
hörde hvad som sades omkring honom. Andtligen fann han
sig stående i land med handen i sin moders. Han hade
redan något lugnat sig, men fortfor att snyfta med blicken
stadigt fäst på figuren med halmhatten.
»Frun har en son som, om han håller hvad han lofvar,
blir en dugtig brandvakt med tiden,» ljöd till afsked ånyo
den sträfva stämman.
Min stackars skolkamrat, som mer än en gång under
skoltiden skildrade denna scen, sitt första barndomsminne,
för mig, kunde väl då icke föreställa sig, att madamen i
halmhatten var ett slags sierska öfver hans eget öde. Han
slutade, om ej just vid brandvakten, hvarmed man förstod
de från vår ungdom välbekanta nattliga gestalterna med
saxen på axeln och messingsplåten på den uppvikta
filthatten, dock såsom tom väktare i Jakobs församling. Från
sin tornglugg har hans blick, bland mycket annat den haft
att öfverskåda, mer än en gång ilat öfver det pass, han
såsom barn en gång öfverfor, och säkerligen äfven dröjt vid
den brygga, från hvilken han lyssnat till sierskans röst. Han
har ropat ut timmarne öfver stad och vatten och gifvit
brandsignaler i alla väderstreck: han har, såsom han en gång i ett
bedröfligt tillstånd och i den sorgligaste tonart yttrade till
mig, den forne skolkamraten, »hållit hvad han lofvat».
Mitt eget första barndomsminne daterar sig från ungefär
samma ålder, men den första scen jag minnes var icke
gladare än tornväktarens. Jag erinrar mig ett förfärligt
buller på dörren till det rum, der jag låg i en liten
korgsäng, bredvid hvilken, när jag, väckt af bullret, slog upp
ögonen, såg henne sitta, som jag kallade för mor och som
var det i ordets fullaste betydelse. Jag såg henne spritta
upp och skynda till dörren, den hon öppnade för en person,
som med tunga steg raglade in i kammaren. Den inträdande
var mig icke obekant. Han var mycket grann, tyckte
jag alltid, och han hade på sig så mycket som drog mina
blickar till honom; men så ofta han höjde sin röst, blef jag
mycket skrämd, och mina ögon sökte då min moder, fast hon
icke var så grann som han. Det var min far, håboist vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
