Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emilie Högqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMILIE HÖGQVIST.
35
tillflöt vårt bolag, och icke en roll fick jag. Jag sökte en afton
under en representation tränga mig in på teatern och fick
se baksidan af min skog, men blef utkörd såsom icke hörande
till »konstnärerna»; jag sökte tränga mig in i salongen och
fick se framsidan af min skog, men blef utkörd såsom den der
icke hade biljett. Icke ens en fribiljett skickade han oss,
den bedragaren. Man kan föreställa sig mitt lidande. Bolaget
ville ha igen sin skog eller också sina skorpor tillbaka. Jag
förmådde hvarken det ena eller det andra.
En förmiddag efter skoltimmens slut rusade jag i min
förtvifkn till Westergrens teater. Jag fann honom och hans
trupp i bagarstugan klädda som röfvare, ty man repeterade
»Victor eller skogsbarnet». Jag rasade som en furie och
fordrade tillbaka min skog och min himmel.
»Din skog och din himmel!» hånade Westergren; »hvar
äro de? I månen eller i nattmössan?»
Jag kastade en blick på skogsdekorationen, som just
då var uppstäld, men tog af bestörtning ett steg tillbaka,
när jag upptäckte på mina trän klumpar af ljusockra, som
skulle föreställa äpplen och päron, och jag blef icke mindre
förbluffad, när jag såg, huru man på min klara blå himmel
med hvit limlärg dragit tjocka bågformiga streck, som skulle
föreställa skyar.
»Usling!» ropade jag; »du har kluddat ner både skog
och himmel!»
»Jag har af dina lumpna granar gjort de vackraste
fruktträn,» svarade Westergren; »och vet du inte, din slaser,
att det brukas skyar på himlen?»
Jag var nästan mållös af harm, och mina ögon fylldes
med tårar.
»Men,» hördes från sidan en ljuf flickröst, »men om nu
gossen der rår om dekorationerna, så är det väl rätt att
han får igen dem eller också får betaldt för dem.»
Jag vände mitt ansigte åt det håll hvarifrån rösten
hördes och blef varse en flicka af ungefär samma ålder som
jag. Hon var ovanligt lång, mager och blek, men hade det
vackraste bruna hår och de klaraste blå ögon. Hon var
klädd i silfverskir och hade en röd sammets-tock med
guldgaloner i handen; men både silfret och guldet voro illa
medfarna af tiden.
»Visst tänker jag betala honom, kära Emilie, bara han
bär sig åt som folk,» förklarade Westergren. »Nå, hvad
begär du för din skog?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
