Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kälkbacken vid Carl XIII:s torg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jaså, bara vid musiken,» yttrade lilla fröken med en
knyck på hufvudet; »men min pappa är officer han, och
han har en så grann uniform, och pappas ridhäst är grann
den med.»
»Men min pappa går framför lilla frökens pappa, ja,
framför sjelfva öfversten,» yttrade jag, som icke ville vara
sämre, ty »hvar och en skryter med sin vattvälling», som
det heter, och jag hade lika sanningsenligt kunnat tillägga:
»Och min far är fullt ut så tongifvande som lilla frökens.»
Efter denna dialog bar det af utför backen igen med
om möjligt ännu raskare fart, ty ett adelsbarn fick inte
fara fram som en vanlig menniska. Sedan vi åkt åtskilliga
hvarf till min dams synnerliga belåtenhet, frågade hon mig:
»Kan du vara häst?»
»Ih, hvad jag det kan, ihi!» svarade jag, hoppande
och gnäggande, ty hvad gör man icke för att behaga en
fröken!
»Då ska du ha tömmar på,» menade ganska riktigt
min dam, framdragande ur sin lilla muff en blågul
silkessnodd, tillräcklig för en häst på två ben. Jag lade snodden
öfver mina axlar, ställde mig framför släden, hvars tåg jag
fattade, och lemnade yttersta ändarna af snodden åt lilla
nåden, som, sittande på kälken, smackade och ryckte på
tömmen af hjertans grund.
»Nu ska vi köra in på vår gård,» befalde lilla nåden,
och som gården var helt nära, så voro vi snart inne på
den. Sedan jag några gånger trafvat kring gården under
de mest besatta krumsprång, så att den lilla amazonen
var nära att kikna af skratt, kommenderade hon: »ptro!»
hvarvid jag stannade, såsom det anstår en väl dresserad
herrskapshäst.
»Nu ska du kyssa mig på hand,» förklarade lilla nåden.
Man kan väl icke vara vänligare mot någon, vare sig
menniska eller häst, och jag var icke sen att kyssa den
finaste hand jag någonsin sett; men som jag i sjelfva
verket icke var mer än menniska, så kunde jag icke låta
bli att i samma handvändning kyssa äfven den finaste bland
munnar.
»Din näsa är som en isklimp,» täcktes lilla nåden
anmärka, men tog för öfrigt icke onådigt upp kyssen,
hvilken smakade mig ljufvare än det ljufvaste socker och
hade en eftersmak som jag länge kände.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
