Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äfventyr på landsbygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väl till pass. Särdeles glad öfver tillbudet, lofvade jag att
vara åter på den bestämda tiden. Jag höll icke detta löfte,
men att felet ej var mitt, det får läsaren snart erfara.
Minnet af mitt första besök på Ålkistan väcker äfven
minnet af deras öden, med hvilka jag den gången
sammanträffade. Grefve Hans F** dog några år derefter från sina
stora jordiska egodelar. Carolina Brunström lemnade helt
ung och midt i sina triumfer teatern; hon dog gammal och
i mycket goda omständigheter, sedan hon uteslutande lefvat
för sina barns uppfostran. Och de begge värdshusflickorna,
den skära och den blå? De hafva nog hvar sin historia de
också. Den skära, vacker och glad, gifmild och god, lyste
några år på Stockholms utvärdshus, tilldess hon, gift med
eii underofficer vid hästgardet, som gjorde henne olycklig,
sjönk i armod och dog i djupaste elände. Den blå, hon med
det spotska utseendet och som beklagade sig öfver att hennes
kamrat tog från henne det bästa och alltid gaf henne det
sämsta — hon lefver än, såsom jag tror, och är en af
Englands rikaste fruar. Såsom uppasserska på Franska
värdshuset å Djurgården blef hon bekant med engelska
chargé d’affairen S:t George, egare af en hel stad i Skotland,
och följde honom som hans hustru till England. Så olika
falla lifvets lotter, och hvarför de falla så, det vete endast
den lefvande Guden I
Med mitt knyte under armen sökte jag nu stora
landsvägen för att se mig om i trakten. Men just som jag satte
foten på landsvägen, mötte jag två illa klädda
manspersoner, hvilka veko af in på gården, i synbar afsigt att gå
in på den simplare krog, hvilken då fanns i den lilla
flygelbyggnaden närmast vägen. En af dessa stannade tvärt,
när han fick se mig, och spände i mig ett par skarpa,
kolsvarta ögon. Äfven jag gjorde halt, ty jag hade bestämdt
sett detta ansigte och dessa blickar förut,’ utan att kunna
erinra mig när eller hvar. Som karlen likväl fortsatte sin
marsch på krogen, så fortsatte äfven jag min väg, som bar
till Stocksunds färja eller bro, oupphörligt tänkande på
figuren med de kolsvarta ögonen.
Kommen på bron, uppehöll jag mig der visst en hel
timme, innerligt betagen i de herrliga utsigterna till höger
och venster om Saltsjön och Edsviken, som här förena sina
vågor. Slutligen kände jag mig törstig och begaf mig öfver
bron in på Stocksunds värdshus, fick mig en butelj svag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
