Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bal i Kristinehamn för trettio år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men att de nu voro i Kristinehamn och skulle dröja der
till morgondagen, var en nyhet som — hvarför neka det
— gladde mig på det högsta. Jag hade sedan mitt äfventyr
på morgonen under resan skaffat mig åtskilliga upplysningar
rörande assessorn och hans familj, och hvad jag i det
afseendet fått veta, gjorde detta äfventyr, om möjligt, ännu
pikantare i minnet, än hvad det varit i verkligheten.
Ögonblickligen fattande mitt beslut, närmade jag mig
rådmannen och den han utgjutit sina bekymmer för. Den
förre, en medelålders man, hade ett ljuslätt och fryntligt
utseende; den senare, i sitt blåa lärftsförkläde, såg ut att
vara en välbestäld bodbetjent.
»Om förlåtelse!» började jag, artigt lyftande på
mössan; »jag är resande och hör, att man ämnar dansa
här i afton.»
»Ja, om man vill dansa efter nyckelpipa,» svarade
rådmannen.
»Jag hörde äfven, att stadens musikant fått laga förfall,»
yttrade jag.
»Läppen klufven, herre! Att det just skulle träffa den,
då näsan var så nära!»
»Hvad instrument trakterar han?»
»Klarinett, flöjt, alla slags biåsinstrument, herre.»
»Godt! För att bespara herr rådman det obehaget att
nödgas uppskjuta balen, lofvar jag att åtaga mig den
olycklige musikantens parti.»
Rådmannen, som nära nog fallit mig om halsen, bjöd
mig genast på en »spetsis» portvin, hvaruti vi drucko
brorskål. Vi blefvo de såtaste vänner i verlden, han glad
öfver att slippa inställa balen, och jag förtjust öfver att så
snart få återse Cecilia. Emellertid var jag oviss om hon
skulle komma; hon hade, efter hvad jag bestämdt visste,
ingen baltoalett med sig. Dessutom fruktade jag, att hon
skulle finna det högst besynnerligt, att jag uppträdde som
en vanlig spelman. Jag skref derför följande:
»Dyra älskade Cecilia!
För att ännu en gång i detta lifvet få uppfånga skymten
af din bild, för mig så kär och oförgätlig, har jag åtagit
mig att utföra dansmusiken på balen i afton. Det kan
icke vara mera anstötligt för mig att uppträda som spelman
än för den store Jupiter att uppträda i en oxes gestalt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
