Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jenny Lind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag minnes en skådespelare med namnet Lindman,
hvilken en afton i kunglig skrud gick med stolta steg af
och an bakom scenen, väntande på repliken för sitt inträde.
Hastigt hejdades han af förste direktören, som grep honom
vid armen och yttrade med hård röst:
»Ni spelar kung som en åsna, herre!»
»Men hur kan jag väl annat med sådana åsnor vid
styret,» svarade Lindman; »men jag ber er, min herre, icke
glömma, att jag är kung och ni teaterdirektör,» och dermed
vände han föraktligt förste direktören ryggen.
»Efter spektaklets slut supera vi på Stallmästargården,»
hörde jag en fin herre, en diplomat, yttra till Glucks stolta
Armida, under det hon framför en spegel ordnade sitt diadem,
glittrande af guld och ädla stenar.
»Nej, till Mon Bijou i stället; der finnas varma vofflor,
och jag är alldeles tokig i vofflor,» svarade den allt
förtrollande prinsessan, och ögonblicket derpå sjöng hon sina
herrliga recitativ.
En afton gaf man »Polska grufvan». Jag såg en
tolfårig flicka, klädd i polsk kostym, hoppa ned från en
klädloge. Långt ifrån vacker och mycket mager och blek, hade
hon likväl ett par ögon, hvilka spelade öfver allt med
underbar glans, under det hon smågnolade för sig sjelf,
men det der smågnolandet susade fram som ljudet från en
eolsharpa. Jag helsade på henne, hon nickade bekant och
gladt mot mig, ty jag hade sett och talat med henne några
gånger på teatern.
»I afton har jag min första roll,» sade hon muntert.
»Lycka till! Får jag icke bjuda Jenny på en karamell!»
frågade jag och räckte henne några sådana.
»En karamell? Nej, tack! Men ack, om det vore en
smörgås i stället!»
»Således hungrig?»
»Rysligt!»
Jag skyndade ned på Operakällaren, tänkande för mig
sjelf: hon måtte inte ha det för fett i pensionen, stackars
barn! Två saker lär man sig grundligast i en pension: att
svälta och att ljuga.
Snart var jag bakom kulisserna igen och räckte den
unga flickan en dugtig smörgås, hvilken hon slukade med
glupskhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
