Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stånddrabantens gård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Talade man sedan om för dem, att fullväxt folk, riktiga
hushåll, bott i dessa kyffen under en tid af minst 200 år,
så skulle de lika mycket förvånas deröfver som öfver dessa
sagor och slagdängor, medelst hvilka man strör vidskepelsens
gift i knoppen af ett menniskohjerta, under det man
af-stänger den från naturens fria luft och lifvets stora
sanning, som likväl ligga så nära och sjelfbjudna till hands.
Men finge man de små högheterna att tro det der, och
kunde man derjemte öfvertyga dem, att flertalet af de
men-niskor, de en dag skola beherska, icke bor bättre, utan
snarare sämre, hur nyttig för dem borde ej då en sådan
julklapp bli!
Vidare kunde man anföra hvad personer, lefvande för
blott femton år sedan, drogo sig till minnes, nämligen att
Lidner, Spastaras skald, flerfaldiga gånger hos sin vän
stånddrabanten hållit sig undan för björnar, och att Bell man
mången qväll smygt sig upp i tornrummet, för att trösta
sin vän öfver felslagen vigilans för dagen.
Slutligen kunde omnämnas, att samma lilla hus äfven
inhyst s. k. storfolk. En mycket hög embetsman, sin
konungs allerunderdånigste tjenare och som, när det gält
majestätsförbrytare, icke lagt fingrarne emellan, nödgades
likväl till sist värma dem vid brasan i detta eländiga kök,
och i oftanämnda tornkammare har bott en gammal qvinna,
som . . . Men det är just om henne denna lilla berättelse
handlar. Den höge embetsmannen förtjenade nog sin
historia, han också, ehuru äfven han för länge sedan är glömd,
ja, glömdes af vänner och underordnade i samma stund
hans lyckas sol gick ned. Det går så till här i verlden.
Markis d’Argenson, den berömde ministern och statsmannen,
visste nog hvad han gjorde, när han, dagen efter sin
af-sättning, började ett bref med de orden:
»Min bäste postdirektör! I fall ni ännu påminner er
min person etc.»
Tidigt en sommarmorgon hemkom notarien Sjögren
från en supé i staden och satte nyckeln i sin port för att
öppna den, då han varseblef en lång, krokig gumma i mycket
urmodig, illa medfaren halmhatt och med en tom säck,
kastad öfver ena armen. Det öfriga af klädedrägten var af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
