Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stånddrabantens gård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid den kungliga taffeln bestods hvarken knif eller gaffel.
Jag klagade: »Man anser mig kunna handtera spiran, men
inte gaffel och knif!» »Ja,» svarades, »det ena är ers
majestät född till, och det är ett kungligt prerogativ; men det
andra är folkets oförytterliga rättighet i hvarje
konstitu-tionelt samhälle.» Vid nästan hvarje kunglig kammarspisning
bestods det ärter, men utan fläsk. »Har nationen icke råd
att bestå en suverän fläsk i ärterna?» frågade jag. »Det
är civillistans fel,» blef svaret; »ers majestät täcktes i nåder
begära tillökning.» Jag gjorde det och hade dessutom den
grannlagenheten att sjelf föreslå, hvad bestämdt ingen annan
af mina höga kusiner skulle göra, nämligen en indragning
af kongl. hofstallet, t. ex. af ett par hästar, mot det att jag
fick ett par svin i stället. »Behöfs inte,» svarade
vederbörande; »hofvet borstar sig nog ändå.» En dag upptäckte
jag jerngaller för mitt fönster och äskade underdånig
förklaring deröfver. »Alla regerande personer borde sitta i
griljerad loge,» svarade man, »ty ju mera öppet de visa sig,
ju mindre bli de i folkens ögon.» Anande Marie
Antoi-nettes öde, lurade jag en dag min bevakning och lemnade
för alltid min tron.»
Gumman, som under denna berättelse nedsjunkit på en
trädgårdsstol, for med händerna några hvarf öfver sitt
an-sigte och iakttog en stunds tystnad.
»Eget är,» började hon ånyo, i det hon reste sig, »att
samma dag jag lemnade dårhuset återfick jag mitt förnuft.
Jag flydde till Alborgs enka, som ännu lefde, ehuru i små
omständigheter. Hon hade tjenat i mina föräldrars hus och
mottog mig med välvilja. Snart var jag helt och hållet
glömd af verlden, och min första verkliga glädje bestod
också deruti. Jag minns inte, när jag började det yrke, jag
i så många år hållit på med. Men det vet jag, att detta
yrke, så lågt och föraktligt det än anses, likväl gifvit mig
mera tröst och uppbyggelse än presternas lära, som för
evigt förkastar och fördömer menniskor.
»Ju mer jag krökte mig till jorden, dess närmare tyckte
jag mig nalkas Gud. Jag såg hans godhet och fullkomlighet
i allt som växte på marken. Och när jag plockade ben jemte
annat afskräde och fann, att ingenting var så förkastligt,
ingenting så dåligt och förstördt, att det icke en dag kommer
till nytta och heders igen, då tänkte jag: när det kan vara
så med det lägsta af materien, måste det äfven väl vara så,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
