Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arbetande armar, och det blir aldrig riktigt bra i vårt
fattiga land, så länge man högre aktar ett fint krås än en
grof näfve.»
»En dag stod jag på åkern vid min gamla plog,»
fortfor han, »och då kommo några konsistoriales från Upsala
och frågade: ’Vet kära far hvar pastor Österlind bor?’
Sedan jag sagt dem det, gingo de. Men jag sprang en
genväg, kom före dem hem, och efter det jag kastat på mig
kaftanen, tog jag mot dem på gården. Och när de nu sågo
mig, blefvo de först mycket förvånade, och sedan skrattade
de omåttligt. Men jag tänkte: det är ingenting att förvånas
öfver eller att skratta åt, ty mången gång var det min
allvarliga tanke att helt och hållet byta bort handboken mot
plogen. Tackar dock Gud för det jag kunde köra den ända
till mitt sjuttionde år.»
Detta gaf mig anledning att lyckönska honom till hans
goda helsa vid en så hög ålder, och jag uttryckte min
förvåning öfver, att han ännu icke behöft lägga sig till
glasögon.
»Min syn var god ända till år 1848,» genmälde den
gamle, »men då förderfvade jag den genom tidningsläsning.
Jag hade hört, att så mycket märkvärdigt timat i verlden
det der året, och att folken rest sig mot sina förtryckare.
Prosten i Lagga, min högvördige förman, höll de konservativa
bladen, och klockaren, som också är en upplyst man, men
dertill följer med sin tid, hade de liberala. Jag fick låna
både de ena och de andra och läste hela nätterna igenom.
Det knäckte mina ögon, men gerna hade jag lidit det, allenast
det gått bättre med menniskor och ting än det då gick.
Herren har ännu inte vändt gisslet mot sitt folk.»
»Pastorn är ingen synnerlig vän af konungadömet,»
anmärkte jag.
»Det var en Herrans tuktan, ett nödvändigt ondt,»
svarade den gamle. »När Samuel smorde Saul till konung
öfver Israels barn, så skedde det för deras synders skull,
såsom han ock sjelf sade. Konungamakten är törnebusken,
hvarom Domareboken i sitt nionde kapitel talar.»
Dervid såg jag den gamle prestmannen taga ned bibeln
från hyllan och slå upp den, hvarefter han uppläste följande
med sin mjuka, men djupt gripande stämma:
»Trän gingo til och skulle smörja öfver sig en konung
och sade til oljoträet: Var vår konung!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
