Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig räkning derför. Man skall lyssna till min röst äfven
den tid jag icke längre kan sjunga.»
Sällan möter man så kloka och anspråkslösa konstnärer.
Signora Perelli är dock långt ifrån en underordnad talang.
Hon är den mest omtyckta för närvarande. Men Neapel
skämmer icke bort sina gunstlingar, och ett mera ömtåligt
musikaliskt öra än neapolitanarnes känner jag ej. Den
minsta osäkerhet eller sväfning på tonen bestraffas på
ögonblicket med en högljudd härmning: hela parterren tjuter
ibland. Det är en kritik som fordrar starka nerver. Men
lika ögonblickligen följer också efter förtjenst bifallet,
fram-ropningen. Det gör, att ingen osäker gerna vågar sig fram,
och att ingen är säker förrän ridån fallit. En afton i Verdis
»La Traviata» hörde jag Perelli två gånger uthvisslas eller,
rättare, tjutas ut. Men tre gånger blef hon framropad, tre
lagerkransar fästes vid kritikens horn, så sårande nyss, och
det tjutande vilddjuret var icke längre så förfärligt.
Signora Perelli har ingen stor röst, men den är
smekande ljuf. Hon är för svag att kunna skrika, och skrik
är ett vanligt fel vid italienska operan; men denna svaghet
gör henne så naturlig och älskvärd. Ståtlig är hennes gestalt,
vackra, uttrycksfulla anletsdragen, och hon sminkar sig ej.
Syditalienskan behöfver också icke af korken eller
tuschpennan låna sig ögonbryn och ögonhår, och ingen gasramp
fördunklar branden på hennes kinder. Signora Perellis
hållning på scenen är fullt plastisk. Konsten, som hade en
god natur att göra af, kunde ej annat än lyckas. Dertill
igenkänner man den fina, den väl uppfostrade qvinnan; man
ser, att hon ända från barndomen lefvat bland folk med
bildning och anseende. Hon är också medlem af en ädel
siciliansk ätt, en brorsdotter till Antonio Perelli — Perelli
så beundrad för sin patriotism och sitt hjeltemod under
revolutionen i Neapel 1848, och sedan så beklagad för sina
lidanden, sitt martyrskap.
Men äfven Antonio Perelli hade en dotter, Olympia,
och det är egentligen om henne som nu är fråga här.
Hon har ej sjungit, som sin kusin; men hon har tilltalat
sitt samhälle, såsom endast en ädel qvinna kan tilltala. Hon
bar ej konstnärns lager; men törnekronan har hon burit,
äfven hon. Hennes historia är bland de kortare. Men
oändligt mycket skönt kan rymmas inom den kortaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
