Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Samma verkan som förut. Det var nu så tyst, att
klockaren kunde höra det sorgliga surret af en fluga, som
dog af hunger och köld midt ibland den höga kyrkkronans
kristaller.
Dörren till sakristian öppnas nu småningom, och vår
hjelte ser tvänne skälfvande karlfigurer, af hvilka den första
bär en lykta, skrida ut ur sakristian.
Karlen med lyktan höjer den öfver sitt hufvud och
ser sig noga omkring, möjligtvis i förhoppning att kunna
upptäcka någon naturlig orsak till det hemska ljud som
stört dem i deras arbete.
Lyktans sken faller på den rysliga gestalten med
djurhuden och hornen, med yxan och den blodiga armen.
De två banditerna stå en stund orörliga af fasa, ty
hvem ha de väl för sina ögon?
Hvem annan om ej sjelfva mörksens furste, sådan de
alltid tänkt sig honom från barndomens dagar, ehuru de
visst aldrig kunnat drömma om, att han skulle störa dem
i ett värf, som borde vara så förlåtligt inför honom!
Slutligen uppgifva de ett skrik, som kunnat uppväcka
de döda, och rusa hals öfver hufvud öfver stora gången
ut ur kyrkan.
Hin onde, seende dem fly och tomhända till på köpet,
rusar efter dem med fördubbladt mod och råmande så att
håren kunnat resa sig på Rosenkullas hud.
Hornen, dängande kring hans hufvud, skafva skinnet
från näsa och kinder, men han känner det ej, så ifrig var
Hin onde nu i sitt bemödande att rädda den ortodoxa kyrkan.
Kyrktjufvarne, icke tänkande på annat än att fly,
springa förbi häst och åkdon och taga flykten ut åt stora
landsvägen, styrande kosan åt stockholmssidan.
Ändtligen stannar klockaren andtruten och flåsande,
men tackande himlen, som så underbart bistått honom i
denna stora fara, om än sättet icke varit så gudomligt.
Han lyssnar. Han tycker sig höra steg af springande
personer, men denna gång från motsatt håll, och hur glad
blir han ej, när han igenkänner sin måg länsmannen,
halfklädd, men med bössa och sabel, och i hans sällskap sin
hustru, som med glädjerop kastar sig i hans famn!
Lyckligtvis hade han redan dragit af sig Rosenkullas hud,
ty annars hade han troligtvis äfven skrämt de sina på flykten.
»Hvart sprungo de?» frågade länsmannen, sedan han af
sin svärfar i största hast fått upplysning om hvad som händt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
