Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Petter Alm tog också vägen till Gribbylund.
Han hade knappast hunnit den väg, som särskildt bär
till nyssnämnda, för sitt vackra läge och sin täcka park
bekanta egendom, förrän han på något afstånd blef varse
den unga flickan, hvilken vi vilja kalla, icke Christina, som
var hennes första namn, utan Aurora, som genom myten
blifvit så poetiskt.
Det är ungdomens och behagens eviga bild och fick
ej för ro skull form och namn af en qvinna.
Också tyckte gästgifvarens brorson, att ju närmare
den sjuttonåriga Aurora kom, desto ljusare blef det omkring
honom.
Säkerligen hade vi tyckt så med vid åsynen af denna
unga flicka, hvars fina men välgjutna gestalt sväfvade fram
på vägen, liksom hon burits af en sky.
Hennes sköna, reguliera ansigte var blekt; men denna
blekhet liknade genomskinligt porslin, bakom hvilket brinner
en lampa.
När Aurora Dillnau kom så nära, att hon kunde höras,
ropade hon gladt:
»Tack för detta goda möte, herr Alm! Jag gick just
nu och tänkte på er.»
»Då är det väl jag, som borde tacka,» svarade denne;
»men kalla mig inte för herre, jag är bara en bondson,
jag, och kommer väl en gång att efterträda min farbror på
Ensta; men med gästgifveriet följer ingen herretitel.»
»Men hur skall jag då kalla er?» frågade Aurora;
»Petter är inte något vackert namn och Pelle ännu mindre...
Pehr tycker jag heller inte om, ty det erinrar mig om père
noble, som låter för gammalt... du kan jag inte säga åt
en så stor och lång gosse som ni... men vänta, jag kan
ju helt enkelt säga Alm... Almen är ett vackert träd och,»
tillade hon med den ömmaste blick, »jag har ju så ofta
hvilat i dess skugga, ty det var ni, jag vet det nu, som i
början af min sjukdom bar mig ur och i säng... men
hvem gaf er lof till det, min herre?»
»Det fanns då för tillfället ingen annan,» svarade
Petter, »ty...»
»Ty alla trodde jag skulle få kopporna,» inföll flickan,
»och derför vågade sig ingen in i mitt rum, utom ni och
den hederlige klockaren, som jag alltid skall välsigna...
Den beskedliga Maja Lisa har sqvallrat, som ni hör, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
