Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunnat lefva i många år, denne skogarnas Methusalem;
men rikedomen blir hans undergång, liksom den blef
mannens i Röda huset.»
*
Älskande tala i Frankrike från porttröskeln, i Spanien
från balkongen, i Orienten från terrassen och i Sverige —
kanske från ett bränneri.
Veckan efter den märkvärdiga middagen på —näs hos
grefve *** började byggmästaren Pettersson sitt arbete på
det stora ångbränneri, som på bemälde gård skulle uppföras.
Nästan dagligen uppehöll han sig några timmar hos
arbetsfolket der, och ofta vid sådana tillfällen råkade han
grefve *** och fröken Marie Louise.
Vana vid hufvudstadens rörliga lif, trifdes de icke
alltid bland de stela blomsterrabatterna eller i parkens tysta
alléer. Ett byggnadsarbete medför mycken omvexling.
Yxans hugg, sågens rasslande, arbetsfolkets prat, allt
framställer en tafla af lif, som i synnerhet på den eljes så stilla
landsbygden väcker uppmärksamhet och bjuder förströelse.
Visserligen blef vår byggmästare icke mera bjuden på
middag eller på någon annan större tillställning hos grefve
***, men ofta gick grefven ned till byggnaden och kunde
långa stunder språka med byggmästaren, begge förtroligt
sittande på samma bjelke.
Ibland satt äfven fröken Marie Louise bredvid dem på
bjelken.
Ej underligt då, om vid sådana tillfällen den unge
mannen tyckte, att den gamla grofhuggna furan fick nytt lif, nya
grenar, nya löf och blommor, blef, med ett ord, så vacker,
att det verkligen var synd att lägga in den i väggen till
ett bränneri. Och kanske tyckte Marie Louise detsamma.
Så länge känslan, ännu utan namn och ord, hvilar i
våra bröst, blommar hon sitt härligaste lif, fyller hela vårt
inre med sin välgörande doft, ger näring åt vårt lugn och
lif åt våra dygder.
Men gif henne ord, låt vinden sprida detta ord ut
kring verlden, denna verld, som menniskorna sjelfva byggt
upp, fast icke alltid på den grund som Gud en gång lade,
— då vaknar vedermödan, liksom roffågeln vid dufvans
vingslag, då börja fördomarne sitt vanliga spel, och när den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Jan 6 18:26:44 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blanchesam/6/0180.html
