Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krossade diademer, och från den stunden hoppas man, att
jorden icke skall erkänna andra envåldsherrar än bildningen
och dygden. Blind lydnad kan således endast tänkas hos
familjen i dess början, hos staten i dess barndom, hos
barnet vid dess första steg i lifvet samt hos den okunniga
trälen, det olyckligaste barnet bland dem alla.»
Under detta samtal hade de tillbaka passerat förbi
bränneriet och kommit till grinden på det höga staket, som
skilde parken från brännerigården.
Marie Louise stannade.
»I morgon lemna min far och jag —näs för denna
sommar,» sade hon, »och Gud vet, herr Pettersson, om vi
någonsin mer få se hvarandra här på jorden.»
»Men innerligt tackar jag er för denna sommar,»
återtog Marie Louise under synbar ansträngning att tillbakahålla
sina tårar, »denna sommar som... som varit så kort...»
Hon räckte honom sin hand och han förde den till
sina läppar. Hand och läppar voro lika kalla. Blodet och
lifvet hade dragit sig till hvar sitt hjerta.
»Glöm mig ej!» fortfor hon. »Jag skall inte glömma
att...»
Hon tystnade, drog sakta sin hand ur den unge
mannens och aflägsnade sig långsamt med ögonen dolda i den
lilla battistduken, hvilken, rik förut af broderier, nu fyldes
med perlor, dem mången med sitt lif skulle velat betala.
Vid afvikningen af vägen vände hon sig om, viftade
med duken sitt sista farväl och försvann.
Byggmästaren stod ännu orörlig qvar på sin plats,
utan att en enda muskel i hans ansigte röjde det som
föregick på djupet af hans själ.
Svaga själar skola vid dylika tillfällen som detta röra
upp himmel och jord. Fånga mörten på din krok, och han
sprattlar i vattenbrynet och håller så mycket oväsen han
förmår. Men slunga din harpun i hvalen, och han dyker
ner i hafvets djup, döljande för solen sin smärta, och flyter
han en gång upp, så är han död.
Men när Marie Louise hade vikit af från den stora
gången, mötte hon sin fader.
»Det var en långvarig tête-à-tête det der,» yttrade
han med förtrytelse.
Marie Louise svarade intet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
