Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varmaste och skönaste gracer, ville hon bli fru. Hon trodde,
att samhället skulle bli något mildare emot henne.
Nog borde de kunna försona samhället, dessa arma
martyrer! När de knäfalla invid kullerstolen, böja de sig
som öfver en slagtbänk vid sidan af en bödel, den kyrkan
och staten gifvit en mans rättighet.
När de sedan yppa för samhället sitt lidande och klaga,
hvad svarar samhället då? Jo: »det är hårdt, men för allt
det der har ni att tacka er sjelf.»
Verlden lägger oftast i sitt trösteord en förebråelse
dubbelt så bitter som det lidande är, för hvilket man tigger
om tröst.
Af alla de många, som förut firat den sköna Aurora
under hennes korta, fjärilskimrande lif, fanns det nu i
Stockholm ingen annan som allvarligt beklagade henne, än den
fattige lappskräddaren och hans hustru.
Aurora Dillnau hade sålunda tillfälle att med egen
erfarenhet besanna de ord, damen med gröna floret på samma
Ensta en gång sade, nämligen: »det är lättare att höja sig
i Guds ögon än i verldens».
Pettersson upptäckte på den delen af den stackars
hustruns ansigte, som hon förgäfves sökte skyla med handen,
några blodviten, bedröfliga vittnesbörd om den försoning
hon genom äktenskapet trodde sig kunna vinna.
Gästgifvarens vän talade nu, liksom några gånger förut,
många hugsvalande ord, men hon hade endast tårar till svar.
Allt är ännu icke förloradt så länge man kan svara
med tårar, ty då står man ännu vid tröskeln till ett
möjligen bättre öde.
Men har ögat sinat ut och blöder hjertat icke längre,
då har man blott trösklar att välja på: fängelsets, dårhusets
eller grafvens.
Tunga steg hördes i trappan. Hustrun spratt upp.
Det låg redan något af vansinne i dessa förr så ljufva ögon.
»Lugna er, min fru!» sade byggmästaren; »jag går
inte förr än ert elände är slutadt.»
Nu visade sig i kammaren en lång, groflemmad,
medelålders karl med ett visst icke fult ansigte, men hårdt och
kallt, ehuru temligen stekt af solen. För öfrigt var han
snyggt klädd och förde sin kropp med denna ledighet, som
är egendomlig hos sjömannen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
