Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kråknästet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter dessa ord aflägsnade sig den svarte, ledsagad
af de tvänne vittnena.
»Måtte alla nattens gastar ställa sig emellan den
fördömde läsarepresten och den välsignade takstolen, eller måtte
de förvandla bankosedlarna till trasor och diamanterna till
glasskärfvor!» mumlade Konrad Rollin mellan tänderna,
erinrande sig det der spökhufvudet, som han såg på vinden.
»Goda herre!» bad mamsell Sahlén med knappast
hörbar röst; »hjelp mig ner till min kammare... mina krafter
äro så medtagna... hela mitt inre sönderslitet... O, min
Gud, det var för mycket, för mycket!»
Vår notarie bjöd den arma qvinnan sin arm, mer
bärande än ledande henne utför trappan i hennes rum på
nedre botten.
Med ett anskri af förskräckelse störtade Ellen emot
sin moder, hvilken, nedlagd på sängen, smålog matt men
tröstande mot den bleka dottern.
»Stackars mitt faderlösa barn!» hviskade modern. »Och
jag, min dåre, som drömde om den lyckligaste framtid för dig!»
»Gråt icke, mamma lilla!» bad den smekande flickan.
»Så länge jag har dig, är jag så lycklig, så glad... hvad
kan jag önska mera, när jag är hos dig!»
»Men när jag en dag går bort från dig... går dit,
hvarifrån ingen återkommer?»
»Då skall Ellens kusin blifva Ellens broder!» ropade
Konrad, djupt rörd af scenen mellan mor och dotter.
»Och Ellen skall hålla af er som en syster,» svarade
flickan, i det hon, lutande sig mot ynglingen, såg på honom
så innerligt med sina stora, tårade ögon.
Efter några minuters vistande hos Ellen och hennes
moder begaf sig vår notarie tillbaka uppför trappan till
salig farbrors våning för att hemta hatt och öfverrock,
dem han glömt taga med sig, när han ledde ner Ellens mor.
I det han lade handen på nyckeln för att upplåsa
dörren till salen, nedkom från trappan, som ledde till andra
våningen, missionspredikanten Axel Olenius med trygga
steg och skinande ansigte, hållande i högra handen den
dyrbara plånboken.
Efter honom följde vittnena.
»Jag glömde hatt och syrtut derinne, och det är för
den orsaken jag gått upp igen,» yttrade notarien, som
ansåg sig böra uppgifva anledningen till sin återkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
