Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renskrifvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ek hade lofvat återkomma den följande dagen, men då
författaren icke hörde något af honom under loppet af hela
veckan, beslöt han att sjelf söka upp honom, anande att någon
sjukdom hindrade den arme mannen att uppfylla sitt löfte.
Renskrifvarens adress var huset n:o 20 vid Stora
Badstugatan på Norr, så många trappor upp man kunde komma.
»Natt och dag släpar min själ vid jorden,» brukade han
ofta säga; »men så bor min kropp så nära himmelen som
möjligt... Borde vara tvärtom, men allt har ju gått
baklänges för mig.»
När författaren kom till huset n:o 20 vid Stora
Badstugatan, varseblef han en der utanför hållande herrskapsvagn
med kusk och betjent; men utan att deråt egna någon
synnerlig uppmärksamhet ingick han i porten och fortsatte
vägen uppför tre trappor.
Midt för trappan i vindsfarstun var en dörr, hvarpå
författaren knackade; men då något svar inifrån icke följde,
men nyckeln satt i låset, tog författaren sig friheten att
öppna dörren och inträda i kammaren.
Aldrig kan han glömma den scen som derinne mötte
hans ögon.
Ofvan täcket på en bäddad säng syntes ett blekt,
insjunket ansigte, i hvilket författaren genast igenkände den
stackars renskrifvaren. Men framför sängen och med
hufvudet tätt intill detta bleka ansigte låg på sina begge knän
ett fruntimmer i gredelin sidenklädning med rika svarta
blonderspetsar. Det bleka ansigtets ögon tycktes uteslutande
vara riktade mot det mörklockiga hufvud, som hvilade
derintill.
Författaren, förvånad af hvad han såg och anande att
han var dramats upplösning nära, ville aflägsna sig, då,
förmodligen till följd af det buller han dervid åstadkom, det
bleka ansigtet vände sig mot dörren. Det låg mera död än
lif i detta ansigte; men hvad som fanns qvar af lifvet röjde
likväl så mycken belåtenhet och sällhet, att åskådaren trodde
sig se en skymt af det andra lifvets lycksalighet.
Fruntimret lemnade hastigt sin knäböjande ställning
och vände äfven sina blickar mot dörren, men i dessa
blickar lågo ånger, hopplöshet och förtviflan.
Det oaktadt kände författaren igen det fruntimmer, som
han för omkring åtta dagar sedan sett på Carl den XIII:s
torg med den lille gossen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
