Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En batalj vid Pohlsro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Stå du mans stilla der du står, min gumma,» sade
kogubben, »så ska jag och Anna se på aporna i en
handvänning, för nog ä’ de ena putslustiga tingestar, som en väl
kan se på och grina åt en stund. Nappa mig nu bara i
rockskörtet, Anna, så ska jag bana vägen. Sjöman viger
kan gerna stå qvar hos hustru min och se till henne, fast
inte tror jag just att någon tar bort henne.»
Kogubben begaf sig derefter in i folkhopen med sin
dotter; men Carl Bäck lemnade icke Annas sida.
Visserligen höll hon med ena handen i faderns rockskört, men
hennes andra hvilade i Calle Bäcks och satt der som i ett
skrufstäd, hjertligen omknipen och klämd, utan att någon
klagan eller missbelåtenhet förspordes.
I detsamma skilde sig folkhopen för en ung, fin herre
med mustascher, hvilken rusade fram, slående med knutna
näfvar åt begge sidor.
»Hvad är det ni vill?» röt han med vildt rullande ögon
till kogubben, som ifrigt ville fram.
»Hå kors, jag ville bara se på aporna, jag,» svarade
kogubben.
»Der har du lorgnett att se med,» ropade den unge, fine
herrn och gaf kogubben ett knytnäfslag öfver ena ögat.
Kogubben förde svärjande handen till sitt slagna öga,
och hans dotter uppgaf ett skrik. Men den fine herrn höjde
ånyo sin näfve, och kogubben hade säkerligen fått
dubbellorgnett, om icke Calle Bäck i tid kastat sig emellan och
gifvit berserken ett väl riktadt slag under näsan, så att han
raglade baklänges. Derefter drog han Anna och hennes
far ur folkträngseln.
»Den bofven har alldeles pluggat igen mitt öga,» klagade
kogubben; »men tack ska du ha, Calle Bäck! Du gaf
honom på nosen, så inte snusar han på tre hela veckor...
Men hvad är det?»
Ett skrik hördes i detsamma och det så gällt att det
kunnat höras öfver Djurgårdsslätten.
»Det är hustru min som skriker!» ropade kogubben;
»jag skulle känna igen hennes röst bland tusen... Ingen
dödlig varelse skriker som hon!»
De rusade öfver diket upp på vägen och fingo snart se
en hemsk syn. Kogubbens hustru stod med blottadt hufvud
och med armarne sträckta mot höjden. Framför henne stod
en annan berserk, likaledes med mustascher, och hållande högt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
