Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödgräfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
dödgeäfvaben. 16
en blott och bart tillförordnad dödgräfvares hufvudskål var
på detta rum en alltför otjenlig ljusstake dertill. Nej, denna
blixt var — vi bönfalla hos våra läsare och läsarinnor om
nåd för det profana namn vi gå att uttala — denna blixt
var -— en ölbutelj, den Gustaf visste sig hafva i rockfickan,
tack vare faderns, den’ hedersgubbens omtanke. Att med
stegens tillhjelp klättra upp, fatta rocken, hvilken var så
godt som jordfäst, ty det var ej så lätt att få den ur
mullen, och att sedan sätta buteljen för munnen, dricka de
många omgifvande, gapande munnarna till, kolka i sig
hvarje droppe och ändå se efter mer, var för ynglingen ett
ögonblicks verk. Om någon på kyrkogården vid detta
tillfälle hade sett vår dödgräfvare, der han, blek om kinden
både af sitt hjertas ångest och af månens strålar, drack ur
sin butelj, skulle han otvifvelaktigt trott sig se döden sjelf,
drickande ur sitt eget timglas. Gustaf kände sig styrkt
och slängde ifrån sig buteljen, hvilken rullade utåt
kyrkogården och stannade, märkvärdigt nog, midt framför en
dödskalles tänder, utan att likväl någon af de begge vidare
sökte närma sig den andre — så stort var den ömsesidiga
tomhetens välde.
Vår hjelte hade nu så mycket kurage, att han
ljude-ligen svor på att hädanefter hellre ligga i sin egen säng
än att nattetid på kyrkogården bädda en sådan åt en annan,
och fattade derefter än en gång i stegen för att gå dit,
hvarifrån ingen, dödgräfvaren för någon tid undantagen,
gerna går upp igen, så framt ej på yttersta dagen, då det
går af sig sjelf för en hvar. Men — men — o fasa I —
Hvarför svigtar den gode ynglingen? Hvarför stirrar han
så vildt ut åt kyrkogården? Hvarför slår han händerna för
ögonen utan att taga dem derifrån? O, hade någon af
eder, mina läsare eller läsarinnor, hört det gräsliga buller,
som, likt en åska, hasteligen genomträngde natten, svaret
på dessa frågor skulle sannerligen ej ha blifvit långväntadt.
Nej, nej, det var ingen villa. Återigen ett buller, ehuru
något svagare, men denna gången åtföljdt af ett hemskt
anskri.
Schatullmakarlärlingen stod som ett aspträd bland
kyrkogårdens lindar. Ännu ett rop, ett sönderslitande rop.
Krafterna öfvergåfvo Gustafs hufvud och bröst; dock hade
de utan tvifvel koncentrerat sig i hans fötter, ty han sprang
från grafven för att begifva sig af till den gallerport, hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
