Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödgräfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dödgräfvare!?.
’27
»Lif och död, herre, väga i er hand I» utropade
Albert. »Det vore det grufligaste brott under solen att
hånande trampa den döende masken ... ett själamord att höja
en varelse till förhoppningarnas verld för att sedan kunna
bereda den ett desto djupare fall ner i afgrunden. Ett
rykte har nått mina öron; er ankomst så tidigt på
morgonen gifver detta rykte en trovärdighet, som genomkorsar
min själ med tusen strålar. Är det lifvets segergloria eller
dödens dolkspets som blixtrar ur dem? Säg, säg! Lefver . . .
nej, nej, det är ej möjligt... jo, jo, det är möjligt...
lefver Carolina, min brud ... min maka? Mitt lifs salighet
för ett enda hoppgifvande ord från era läppar I»
»Den olycklige, den vansinnige I» utropade tanterna.
»Nej,» sade kyrkoherden med rörd stämma, »han är
ej olycklig mer, men lyckan kan göra honom vansinnig.
Carolina lefver!»
»Hon lefver!» skrälde damerna, men skrällen liknade
den af ett ramlande stenhus.
»Hon lefver!» upprepade Albert, »bort, bort till hennel
Store Gud, jag var ej värdig denna lycka, denna himmel!
Bort, bort i hennes armar, bort!»
Och dermed tog han kyrkoherden om lifvet, dansade,
lik en galning, med honom kring rummet och drog honom
slutligen ut, sedan han likväl först slagit sönder en
väggspegel och slitit bakstycket ur prestens kaftan samt trampat
en af mopsarna tvärs öfver ryggen.
Fastrarna voro nu allena. Den midt emot dem
hängande krossade spegeln visade dem deras egna gestalter i
de mest stympade former; de sågo det ej. Favoritmopsen
vred sig rysligt gnällande vid deras fötter; de hörde det
ej. De stirrade på hvarandra, bäfvande för hvarandra,
liksom hade hvar och en af dem framför sig sett ett vidunder.
I nr i:s ögon syntes det som om vårtorna på nr 2:s haka
sopade golfvet, medan samma nr 2:s löslockar borstade
takpanelningen. Sak samma med n:r 2 i nr i:s ögon. Så
långa voro fysionomierna. De hade varit gråa; de voro
nu grågulgröna.
»Vik bort, satan!» ropade de till hvarandra, makande
sig baklänges till hvar sitt hörn af soffan.
Nu inrusade hals öfver hufvud kammarpigan och
köksan, den ena med damborsten i näfven och den andra
med yxan, hvarmed hon nyss hackat granris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
