Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flickan på Carl den trettondes torg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flickan på cakl den tkettondes torg. 59
ladt vid sin barm, och ett ljuft småleende trängde genom
den uppstigande rodnaden på hennes ansigte.
Den unge mannen stod ej mer för hennes ögon, men
hans bild så mycket fastare i hennes hjerta.
2.
Septembersolen, som nyss guldkantat trädens toppar,
hade dolt sig bakom de närbelägna murarna, och en
behaglig skymning omslöt Carl den trettondes torg. En och
annan promenerande syntes i den vestra alleen. Ibland dem
var vår törnrosgifvare, som gick fram och tillbaka med stora
steg och åt alla sidor kastade oroligt spejande blickar. Han
hade flera dagar å rad förgäfves väntat barnflickan och barnet
och var derför sorgsen och dyster till mods. Har hon
möjligtvis, tröttad af den besvärande uppmärksamheten,
sökt ett annat ställe för sig och sin skyddsling? frågade han
sig. Hvar finna detta ställe? Men hon visste ju, att han
väntade henne. Dock, hvad kunde väl han vara för henne ?
Hvad kunde väl han blifva för henne?
Han satte sig på en soffa, trött och i sin själ upprörd,
ty han kände sig på samma gång fäst vid denna älskvärda
varelse och ifrån henne lösryckt. En känsla, på samma
gång ljuf och bitter, skakade hans innersta; det var honom
omöjligt att längre qvardröja pä soffan; han måste upp för
att vandra igen. Vår man var en fattig extraordinarie
tjensteman, som, efter slutade studier vid akademien,
engagerat sig i verken, der han på sin höjd förtjenade så mycket
som förslog till hyran, men lefde för öfrigt af lektioner i
musik och sång. Anspråkslös och saktmodig, sträfvade han
aldrig att gifva ton åt någon annan än åt sina elever, när
de under sina lektioner råkade komma af sig. Aldrig höjde
han sin röst i societeterna oftare, än då han, för att
tillfredsställa någons önskan, lät den ljuda under form af någon
vacker romans eller något nyss å kongl, teatern exeqveradt
sångstycke. Hans musikaliska vänner och kamrater voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
