Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enda barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•ENDA BARNET.
103
2.
Orgelns och den andaktsfulla sångens toner tystnade
och det sista genljudet deraf bortdog i Clara tempelhvalf.
Den talrika församlingen böljade ut genom kyrkdörrarna,
der slamret af de i kollekten fallande kopparslantarna på
ett obehagligt sätt störde sinnen, i hvilka värdet af helt
andra skatter ännu herskade. Vid dörren till kyrkan, ute
på kyrkogården, på hvars grafvar våren, hand i hand med
den menskliga omsorgen och saknaden, gick att strö sina
blommor, stodo föräldrar och syskon, väntande sina kära,
för hvilka denna dag var så vigtig, så högtidlig. Nu
kommo »gossarne» och »flickorna». De hade i sakristian
af den vördade läraren emottagit de sista förmaningarna,
de sista varningarna, af hvilka på de blomstrande kinderna
spåren i ymniga tårar betecknades. Hvarje fader och moder,
hvarje bror och syster letade rätt på sina. Ej ett ord
hörde man vexlas dem emellan; men ur de äldres ögon
log den välsignande ömheten, lik solstrålen, som mellan
den glesnande morgondimman lifvande faller öfver lundens
telningar och ängens späda blomster.
Lyckliga tid, lifvets aldrig återkommande sabbat 1
Hvaraf kom det, att den salighet, som då uppfylde våra
hjertan, förmådde göra denna lilla krets, i hvilken vi då
af våra käraste omfamnades, så vidsträckt, så oändligt ljus
och klar? Var det ej genom grannskapet med himlen, som
var så fri för utsigten, den ännu ej bekantskapen med
verlden fördunklat? Jo, visserligen; ty sedan vi blifvit
äldre och så många främmande ting framstält sig för våra
ögon och den ena nya sidan efter den andra af lifvet för
oss blifvit aftäckt, hvarför har synkretsen blifvit så trång,
luften inom våra bröst så qväfvande? 01 skuggor betäcka
den blåa grunden; passionens eldslågor hafva gått öfver
blomsterfälten; kalla vindar bortjagat fläktarna från
barndomens paradis. — — Förbil ropar verlden omkring oss
med hes stämma; förbil svarar ekot ur det tomma bröstet
— förbi! förbi!
Bland den talrika ungdom, som vid ifrågavarande
rörande tillfälle strömmade ur kyrkan, var en sextonårig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
