Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästgardisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
HÄSTGAEDISTEN.
Stjernan var borta, ty det var dager, en förskräcklig dager.
Han såg ej mer mot himlen — han stirrade på jorden
och bäfvade tillbaka, ty nu först såg han sin egen skugga.
3-
Klockan är fyra på junimorgonen. Vi öppna för
läsaren och äfven för läsarinnan, i fall hon är road deraf,
ett af de stora boningsrummen i lifgardets till häst kasern.
En kör möter våra öron, lika obehaglig som omedveten
om sin obehaglighet, nämligen kören af omkring aderton
snarkande näsor, tillhörande dessa aderton hjeltar, som sofva
der i hvar sin säng. Öfver hvarje hviloställe hänger en
del af de uniformspersedlar, hvilka om dagen utgöra
stockholmskornas förtjusning, och midt emot på väggen glimmar
sabeln, en stelnad månstråle, i sällskap med pistolerna och
patronköket med tillbehör. Allt vittnar om snygghet och
ordning. Om vi ville gå de sofvande alltför nära på lifvet,
skulle vi kunna upplysa, att lakanen ömsas tvänne gånger
i månaden och att karlen hvarje söndag byter om det
skinn, som vi kalla för skjorta.
Med undantag af snarkningen, innefattar sömnen i sig
något högtidligt. Den är en repetitionskurs till den eviga
hvilan i grafven. Men det är icke blott då den framställer
sig sålunda, som den stämmer våra sinnen till högre
betraktelser; det gifves tillfällen, då den lyfter vår själ till
lifvets högsta och ädlaste njutningar och kommer oss att
glömma förgängelsen och döden. För att ej tala om det
sofvande barnet, der det hvilar vid moderns barm, en liten
engel, hvars vingar den moderliga kärleken hindrar att
utbreda sig till flygt, skådom allenast den slumrande flickan,
innan ännu lifvets bitterhet fäst sin blyvigt vid denna själ,
så skär som blomman på dessa kinder, och så ren som
denna andedrägt, hvilken framsmyger öfver de halföppnade
läpparna, liksom lemnade den ogerna den himmel,
hvarifrån den kommer, och den paradisport, hvarigenom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
