Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skomakarens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
SKOMAKARENS DOTTJCB.
oförderfvad flicka ser i älskarens rodnad ett vittnesbörd
om en ren kärlek, en morgonrodnad, som förebådar ett
helt lifs sällhet. Det var icke med kokettens känsla eller,
rättare sagdt, icke-känsla, Katarina smålog öfver sin älskares
förlägenhet.
»Nå, en vals då, om det så behagar ... Jag har enkom
egnat den nästkommande åt herrn,» sade Katarina, nästan
hviskande.
»Goda mamsell Katarina, hvad jag är glad deröfver 1
Jag skall evigt med tacksamhet minnas denna godhet, detta
deltagande för en så obetydlig menniska, som jag är. Nog
märker jag att. .. att för mig finnes föga hopp här i
verlden och att snart för mig ej mycken glädje återstår,
och att...»
»Valsen börjar... Kom nul» afbröt honom Katarina,
i det hon räckte honom sin hand.
Sulgren drog upp ett par hvita handskar, dem han
hade förvarade i hatten, och skyndade att draga dem på
sina händer; men hur han drog och af alla krafter bjöd
till att få de af arbete något oformliga fingrarna att passa
till det hvita skinnet, brast först den ena handsken och
sedan den andra. Han började se förtviflad ut.
»Betyder ingenting, herr Sulgren! Det der skinnet
håller nu aldrig.»
Sulgren lade nu sin arm kring den älskades lif, och
dansen började. Man säger alltid tröstande: »hvar fågel
sjunger efter sin näbb»; man borde äfven med samma
verkan säga: »hvar fågel flyger efter sin vinge». Verlden
känner, huru våra ungherrar på modet valsa. Stela i
ryggen, stela i benen, sväfva de, förmedelst en nästan
omärkbar rörelse med fotbladen, kring salongen. Hvarje
trippande med fötterna, hvarje kastning med benen anses
såsom brist på uppfostran och sällskapstakt. Den stackars
Sulgren hörde musikens toner och var ej främmande för
valstakten. Dertill genomströmmades han af en mängd
nya känslor, då han nu höll det för honom dyrbaraste i
sina armar. Med starka armar svängde han sin ljufva
börda kring salen, och mot detta hade visserligen ingen
något att invända; men de fördömda benen — de
olycksaliga benen — ■— de trippade icke allenast, de sparkade
både åt sidorna och bakut, så att alla de öfriga paren voro
i fara att blifva, om ej halfsulade, åtminstone tåstötta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
