Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lilla Telemak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LILLA Ti5lEMAK.
233
Med samma lätthet, som hon sminkade egna kinder,
förstod hon att rödfärga den stackars kammarjungfruns,
utan att vid denna senare förrättning begagna andra
för-sköningsmedel än sina blottade, knotiga fingrars underbara
makt, och icke sällan fick kusken, hennes gamle trotjenare,
när hennes nåd värdigades vidröra piskskaftet, erfara
vedergällningsrätten, hvilket otvifvelaktigt skulle hafva fägnat de
fyrfotade stallbröderna, i händelse de haft ögon för dylika
hämdscener.
Att dessa domestiker, som flögo omkring henne,
darrande för ett enda ord af hennes mun, en gång i en annan
verld skulle, liksom hon, bära hvita eller skära englavingar
och med stora förgylda silfvertrumpeter i munnarna flyga
ifrån stjerna till stjerna, kunde hon aldrig få i sitt hufvud.
Rörande detta högst vigtiga ämne hade hon en gång
ett längre samtal med prosten Holmlund, hvilket slutades
så, att hennes nåd inom sig var fullkomligt öfvertygad
derom, att de sämre folkklasserna i det andra lifvet icke
kunde få något annat på sin lott än läderlappsvingar och
pilpipor, förutsatt likväl att de ej kommo i den brinnande
ugnen, på hvilken hon för deras skull fullkomligt trodde.
Grefvinnans farfarsfar hade varit böss-spännare hos
högstsalig hennes majestät drottning Ulrika Eleonora och
under en jagt hjelpt högstdensamma att skjuta en större
tjäder. Också bar det grefliga vapnet en fläkt tjäder,
liknande på långt håll och för svaga ögon en fläkt örn.
Hon tålde aldrig sådana åkdon, som hade mindre än
fyra hjul och skattade sig lycklig öfver att aldrig hafva
behöft åka efter en häst.
Hennes hufvudsysselsättning, nota bene när hon icke
höll sitt folk i tukt och Herrans förmaning, var att doppa
sockerskorpor i mjölk och dermed mata sina hundar. Aldrig
nändes hon släppa ut dem i friska luften, den välsignade
plebejiska luften, eller klippa klorna på deras fötter, hvilka
följaktligen fingo växa ut i ofantliga ringar. De stackars
djuren gingo som på trissor; men förmodligen ansågo de
detta tillhöra de adliga privilegierna och skälde icke mer
för det.
Hennes nåd for hvarje söndag med fyrspaniiet till
kyrkan, satt i griljerad bänk och sof obehindradt under
hela gudstjensten, och hvar nyårsdag gaf hon spögubben en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
