Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Han vistas för närvarande i assessor Hagels hus ...
huru länge han der kommer att dröja, vet jag inte, men
inte kan han väl i evighet uppehålla sig der.»
»Bruno! Hvad som icke ännu skett, kan ske.»
»Det är sannt nog ... men när tror du det skall ske?»
»I morgon ... i dag ... på ögonblicket...»
»Om förlåtelse, Anna ... men detta vore icke klokt
handladt ... Om sonen knall och fall doge så der bums
efter modern, skulle misstanken om den senares död kunna
taga en annan riktning ... sonens död kunde blifva faderns
räddning.»
»Men det blefve faderns förtviflan ... detta slag skulle
krossa honom ... då vore min hämd fullkomlig ... då, men
icke förr, Bruno!»
»Det är klart, och fullkomlig skall den bli ... men du
måste ha tålamod ... den minsta öfverilning kan förstöra
alltsammans ... inser du ej, hur lätt man kunde falla på den
tanken, att samma hand, som drabbat sonen, äfven förut
drabbat modern? ... Tror du, att man med samma
beqvämlighet kunde beskylla gevaldigern för det ena som för
det andra? ... Man kan icke sitta fången under Kastenhoffs
fängelsehvalf och på samma gång taga lifvet af en varelse,
som bor i Adolf Fredriks församling.»
»Du kan ha rätt ... jag måste ge mig till tåls ... men ...»
»Men det hindrar inte att, bara man får tid på sig, den
saken ordnar sig på tillbörligt sätt ... Några veckor blott,
och mor och son skola jemföra sina hvita bröllopsdrägter
med hvarandra i en lyckligare verld.»
Bruno log under det han sade dessa ord, och hans
leende var satans.
Anna Jolanta log, men hennes leende var fasansfullare
än Brunos.
De ormar, man upptäcker i stenröset, åstadkomma icke
på långt när så mycken förskräckelse och fasa, som dem
man varseblir på blomsterfältet. Det kommer deraf, att på
det förra stället, ormars vanliga tillhåll, väntar man att
finna dem, men icke på det senare.
»Vill du inte taga min skatt i skärskådande?» frågade
Bruno, i det han framtog en tjock, svart plånbok och räckte
den åt zigenerskan.
»Jaså, den du gräfde upp ur magasinsgolfvet,» svarade
hon, mottagande plånboken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
