Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag vill inte ha grefvens slant!» ropade Julia bakom
honom; »jag bryr mig inte alls om den ... tag den ... se
der ligger den.»
Grefven vände sig om och fann vid sina fötter den
vackra dukaten.
»Är du tokig, flicka,» ropade han; »hvarför kastar du
bort hvad jag gifvit dig?»
»Den som inte tycker om kisse, tycker jag inte heller
om,» svarade Julia.
»Hå bevars ... jag måtte säga!»
»Kisse är mycket vackrare och mycket snällare än
grefven,» komplimenterade Julia.
»Det var inte artigt, min flicka!»
»För han är en narr ... grefven är en narr,» förklarade
Julia.
»Hvad säger du, unge!»
»Grefven är en narr ... grefven är en narr!» fortfor
den lilla skönheten.
»Skäms du inte!»
»Det har mamma sagt... grefven är en narr ... ha
ha ha! ... Skratta med du, kisse! ... Ha ha ha!»
Den lilla elaka skrattade af hjertans grund, och det
föreföll grefven som om äfven katten grinade mot honom.
Grefven kände sig underlig till mods, utan att han
rätt kunde begripa det. Man är icke alltid vid lynne att
tåla att man blir utskrattad, om det också icke vore af andra
än af ett barn och en katt.
Ju mer grefven betraktade flickan och katten, som
tumlade om med hvarandra på golfvet, desto beklämdare blef
han om hjertat.
Han tyckte sig skåda tvenne smådjeflar, lekande på den
turkiska mattan, och det föreföll honom, som såge han
gnistor spraka upp ur den förras blonda lockar och den
senares ljusgula pels.
Han tyckte sig höra en röst, som ropade i hans öron:
tillbaka, tillbaka! Vänd om, vänd om! — Men det är ej
godt att vända om, då man står vid en skön qvinnas dörr
och då denna qvinna, efter att länge ha skjutit en tillbaka,
ändtli gen sjelf bjuder en till sig, beredd att kapitulera.
Grefve Lejonborg öppnade dörren och befann sig nu
i samma boudoir, hvari läsaren en timme förut uppehållit
sig, i sällskap med »rosen» och »korpen» från Knapekulla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
