Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med ett småleende på läpparne, lånadt af de tre gracerna,
och en fin rodnad på kinden, lånad af toaletten, gick Anna
Jolanta sin gäst till möte och räckte honom handen.
Zigenerskans yppiga gestalt omslöts nu af en hvit
sidensarskjol, hvaröfver flöt ett yfvigt silkesflor med de
rikaste spetsar vid barm och armar. Röda, guldvirkade
sammetstofflor betäckte de små fötterna, på hvilkas höga, af
silkesstrumpan betäckta, vrister tanken svindlade. De
korpsvarta lockarne sammanhöllos vårdslöst medelst smärre
kammar af guld, såsom bruket den tiden var. Från de
bländande fingrarne strålade mot takets gyllene bronslampa juveler
af det klaraste vatten.
Anna Jolanta var himmelskt skön, men djefvulskt
förförisk, när hon förde sin ädle gäst till den svällande
divanen, anvisade honom plats der och satte sig vid hans sida,
vårdslöst kastande den ena blottade sammetslena armen
öfver en kuddes brokiga och konstigt bearbetade stramalj,
medan hon under ett obeskrifligt koketteri nära intill grefvens
ögon upphöjde den andra, hvilken bepryddes med en ring
af guld och perlor.
För vida mindre än så hade grefve Lejonborg blifvit
yr i hufvudet, och många andra med honom. Förargelsen
öfver lilla Julias elaka infall och den plågsamma aning, som
dervid bemäktigat sig honom, hade helt och hållet försvunnit.
»Min grefve,» preludierade hon; »ni har då ej ett enda
ord af beröm för den vackra armringen, hvilken, gifven af
er, jag i afton påtagit till er ära?»
»Ack, hvem har väl ögon för armringen, så länge den
lindar sig kring en arm sådan som din!» svarade grefven
och spetsade med en viss andakt sina läppar öfver armens
sammetsfjun; »ack, Jolante, mitt lifs briljant I»
»Alltid samma rikedom på vackra fraser,» anmärkte
zigenerskan; »ni är en farlig karl, herr grefve! ... Ni borde
deporteras till någon aflägsen, obebodd ö, annars fruktar jag
att mitt köns beprisade dygd blir det i stället.»
»Gudomliga engel!» utgöt sig grefven; »hvarför säger
du ni? ... hvarför låter du pennan föra ett språk, som dina
himmelska läppar försmå? ... Säg du, säg du, och jag skall
känna mig stolt deraf och anse mig för den afundsvärdaste
i verlden!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
