Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men emellan tanken och handlingen trädde alltid ett
hemskt spöke, som förlamade hans arm och kom deri goda
viljan att svigta, och detta spöke var föreställningen af den
risk, han sjelf för en dylik bragd kunde komma att löpa.
Så satt han tyst och grubblande, alltid med öronen
öppna för hvarje ord, som gick ur hans fiendes mun, och
med ögonen på hvarje rörelse i dennes ansigte, städse inom
sig sjelf öfvertygad, att det icke funnes någon olycka till
här i verlden, som han ej önskade måtte slå ned öfver den
»långe morianens» hufvud.
Derför, när han hörde ur tidningen uppläsas, att en
person denna dag blifvit forslad till dårhuset, önskade han
ingenting innerligare, än att »herr hofmästarn» varit den
omnämde personen, emedan han hade hört, att dårarne på
Danviks hospital fingo litet mat och mycket stryk samt för
öfrigt behandlades värre än oskäliga djur.
Vidare, när han förnam, att en annan menniska satt
häktad såsom misstänkt och anklagad för att med gift ha
afdagatagit sin hustru, önskade han ingenting högre än
att »hofmästarn» vore ifrågavarande person, väl vetande
att denne icke allenast skulle få gå till döden, utan äfven,
såsom varande af en fullkomligt oförbätterlig och
förhärdad natur, hugnas för en återstående evighet med de
fördömdes pina.
Ytterligare, då skeppar Blom, under berättelsen om
flickan i Norrström, påstod att en »karnalje» kastat henne
deruti, fann han ingen så egnad att begå ett slikt brott
som den »långe morianen», samt slutligen, när gevaldiger
Ek bestämdt försäkrade att »giftblanderskan och
mordbrännerskan» hade en medbrottsling, hvilken dessutom skulle
vara lång till växten, så tänkte han sig ovilkorligen denne
i sin dödsfiendes person.
Berörda önskningar och tankar, gräddade i hatets ugn,
antogo småningom formen af den fullkomligaste visshet,
hvartill jemväl i sin mån bidrogo de olika färgskiftningar,
han, under gästernas samtal, ofta trott sig förmärka på
zigenarens ansigte. Hatet och hämdgirigheten hade förlänat
den eljest så skumögde krögaren ugglans ögon, hvarigenom
det blef honom möjligt att i mörkret skåda, hvad till och
med den mest skarpsynta menniska vid full dager med
svårighet skulle kunnat upptäcka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
