Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 6. Ett lik och en timmerstock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ETT I.IK OCH EN TIMMEESTOCK.
.109
Det var blott Hök som hörde och förstod dess klagan.
»Paulis och din, Axner, stå ännu qvar,» sade Hök;
»hvarför skulle min vara den första?... Ska jag dö före
er? . . . Få se hvem som blir den nästa! ... Se, så vacker och
hvit plankan är. . . Nå nå, den är också ur min vackra och
stora stock.»
Flök klappade och smekte den hvita brädan.
»Men det säger jag,» ropade Hök, »att den nästa nya
stock som kommer, den är min . . . Jag tar dig till vittne
på det, Adolf.»
Adolf hade satt sig nära invid stapeln på en af de
stubbar, som blifvit ditförda af gossarne för att tjena till
stolar vid de vigtiga öfverläggningar, de der nästan dagligen
höllo. Han tänkte på den lilla flickan i Stadsgården och
på det lilla liket i kyrkogården. Huru hade den
förra-blifvit det senare? Hade hon slitit mycket ondt, sedan han
sist såg henne, och hade hon varit mycket sjuk, innan hon
dött? Huru underligt, att han, som en gång burit henne
på sina armar, haft så roligt åt hennes joller och icke
kunnat se sig mätt på hennes ögon, huru underligt, att
lian äfven skulle bära henne till grafven! Se der de frågor
och tankar, som genomkorsade hans innersta, ty att det var
hon, det var han säker på. Nej, det kunde icke vara
någon annan. Men de stora blå ögonen, dem han saknat
i kistan? Ett sådant litet vackert lik, med så rika ljusa
lockar, kunde icke hafva andra ögon än blå och stora blå
ögon till på köpet. Han fick icke mer se och jollra med
henne; men han ville plantera små vackra blommor på den
lilla grafven. Dem ville han sköta och vattna, och dem
skulle han språka med, så ofta han besökte kyrkogården.
Det skulle ändå blifva något roligt.
Hök kom nu till honom, sedan han tagit afsked af sin
stympade kära stock, och tog plats på en annan stubbe vid
Axners sida.
»Nå, hvad ska vi göra, när Pauli kommer?» frågade han.
»Hvad ni viljen,» svarade Axner, något gladare, ty
föreställningen om de vackra blommorna på grafven hade
mildrat hans sorg.
»Det är roligt att Pauli inte glömmer oss, fast han nu
går i en annan skola,» yttrade Hök.
»Ja, det tycker jag med, Gustaf; Pauli är den bäste af
våra lekkamrater.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
