Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 7. Vår hjelte är författare och söker sig en förläggare, men finner i stället något helt annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
BAK NEN.
Derefter fattade muraren tag i plåtkanten och svingade
sig upp på taket. Men den götiska byggnadsstilen lägger
inga hustak som duger till promenader, och det tak,
hvaröfver muraren nu låg framlutad, hållande sig fast med
händerna i taktegeln, var så spetsigt och så tvärt sluttande, att
han med största möda förmådde fasthålla sin tunga kropp
dervid. Det närmaste hustaket syntes deremot något
plattare och beqvämare, hvarför också muraren sökte uppnå
det. Under dessa bemödanden, hvilka i början kröntes
med framgång, aflägsnade han sig alltmer från ställningen.
Han var nära att hinna det andra taket och den frihet, för
hvars skull han vågat en så äfventyrlig färd, då några
skröpliga taktegel lossnade under hans händer. Han förlorade
fästet och rakade utför.
Ett gällt skrik från folkmassan dernere genomträngde
luften, hvarpå följde en graflik tystnad. De af folket, som
förskräckelsen icke beröfvat synens sinne för ögonblicket,
sågo upp och funno muraren hängande vid en stor
takränna, som löpte ner till gatan.
»Hjelp honom 1 För Guds skull, rädda honom!» afbröts
tystnaden af en qvinnas jemrande röst; »rädda, rädda
honom! A’ ni menniskor, ni?... Nej, vilddjur ä’ nil...
Hjelp honom! Det är min man, min man!»
Adolf, ehuru knuffad fram och tillbaka i trängseln,
hade icke förlorat sin dödsfiende ur sigte; och när han nu
såg honom hängande mellan himmel och jord, färdig att i
hvarje ögonblick nedstörta i djupet och förgås, läste han
deruti Guds dom och rättvisa, tänkande derjemte med glädje
och tacksamhet på sin egen befrielse från en varelse, som
syntes hafva för afsigt att förfölja honom i döden.
Men då han hörde den arma qvinnans skrik, hvars
röst han så väl igenkände, glömde han, att det var en
fiende, som hängde på den svigtande rännan, och började,
liksom hon, ropa på hjelp och räddning.
»Hvad skriker du efter, pojke?» ropade en karlröst
nära honom; »klättra upp på muren och hjelp honom bäst
du vill, men skrik inte örhinnorna af menniskor!»
Adolf vände ansigtet åt den sida, hvarifrån rösten
hördes, och mötte de vreda blickarne från en till utseendet
förnäm herre, som satt i en öppen kalesch, bakpå hvilken
stod en betjent med silfverband kring den lackerade hatten.
Vagnen, hindrad af folkskarorna, kunde ej komma ur stället,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
