Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ynglignarne - 10. Tvänne sjuksängar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
YNGLINGARNE.
Under det yår läkare undersökte den lidande flickans
puls och gjorde de frågor, som läkare vid sjuksängen
vanligtvis pläga göra, blef han underrättad derom, att den
trettonåriga fröken Aurora Friisenhjelm dagen förut varit
på barnhal, att hon dervid troligtvis förkylt sig, emedan
hon dansat öfvermåttan och varit för tunnklädd, när hon
åkte hem; att hon på förmiddagen icke varit rätt rask,
ehuru man ej ansett hennes dåvarande tillstånd förknippadt
med ringaste fora; samt att hon slutligen, för en knapp
halftimme sedan, blifvit sådan hon nu befann sig.
»Söta mamma! Söta pappa! Hjelp mig, hjelp!»
klagade den sjuka, i det hon sträckte de fina armarne mot
sina föräldrar; »jag dör... jag dör... det är så grufligt
att dö.»
När ett barn är sjukt, så tror det alltid att det skall
dö, och döden förefaller då alltid så gruflig, ty det har
ännu ej upplefvat sådana ögonblick af lifvet, då det kan
vara rätt tråkigt att lefva.
»Nej, fröken dör inte.. . fröken är frisk i morgon,
bara hon nu är lugn och tålig,» försäkrade läkaren, med
en stämma så mild och derjemte så trygg, att moderns
snyftningar i en hast upphörde.
»Slipper jag döl» ropade flickan, fattande med båda
händerna i det vänliga ansigte, som lutade sig öfver hennes;
»då vill jag vara lugn och tålig... jag vill ta in allt hvad
doktorn ger mig, bara jag slipper dö.»
Axner, som derunder noga fixerat den sjukas anlete,
hvilket han nästan vidrörde med sin kind, spratt häftigt
till och rodnade derefter ända upp till hårfästet. Ett kärt
minne från hans barndom, med ljusa lockar och ögon blå,
genomsväfvade hans själ och lemnade efter sig en outsägligt
ljuf sinnesstämning.
»Lilla Lalla!» hviskade Axner tätt invid hennes öra,
så att ingen annan kunde höra det.
»Lalla! Lalla!» ropade flickan till, liksom hade äfven
hon blifvit fettad af ett minne från sin tidigare barndom;
»det gör så ondt... så ondt! . . . Men jag dör ju inte?»
tillade hon med en ängslan, som röjde, att plågorna
ögonblickligen qväft det späda barndomsminnet.
Grefven och grefvinnan sågo bestörta på hvarandra
vid detta utrop från deras dotters läppar. Förmodligen
trodde de att hon yrade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
